Jordiskt Och Andligt

En dag när solen sken extra hett, vandrade Edvard, David och Maria till en mötesplats i skogen nedanför Skallberget. Hade man kraft i benen var vyn över sjö, skog och älv vacker uppe på bergets topp. Men varken David eller Edvard hade kraft för att erfara vackra vyer.

De hade kört smartmaskinen vid älven dag och natt och därför sovit mycket litet. De hade kört flera tester och maskinen var korrekt. Inte bara det. Den kunde räkna snabbare och lösa fler problem än maskinerna i London. Dessutom utan rök, eld och smuts.

Trots framgångarna var de lite sura. Hade de varit i London skulle folk från alla håll och kanter ha kommit till dem med sina byggplaner och matematikproblem. De hade kanske till och med fått en audiens hos drottning Victoria.

Men deras framgång var som om osynlig för resten av världen. De var för avlägsna uppe i norra Sverige.

“Pastor Frid är vis. Han har farit långt söat. Han har bott och predikat hos oss. Han förstår både det stora och lilla, sta och torparställ,” sa Maria. Hon hade föreslagit att de talade med prästen i Gideås socken om hur de kunde göra maskinen känd i världen.

En smal man, mellan femtio och sextio år gammal med tunt hår, iklädd en mörk rock, gick sakta uppför stigen.

“God morgon. Solen skiner över fält och äng, korn och potatis växer friskt, och blommorna är färggrannare än någonsin. Utmärkt dag för ett samtal. Tack Maria för att du anordnade det. Jag har länge velat tala med er två, David och Edvard,” sa pastorn långsamt och skakade hand med de tre ungdomarna.

Efter ett par vänliga ord om deras resa över fjällen och hur det var att bo hos Olle och Kristina, så började pastor Frid fråga om problemet Edvard och David hade för tillfället.

“Jag förstår att ni har en fin och funktionell maskin, men att trots dess förmågor så är den varken känd eller särskilt nyttig ännu. Vad är det ni vill och hoppas på,” frågade pastorn.

“Vår maskin kan utföra fler instruktioner per sekund än någon maskin hittills. Kugghjul och drev i miniatyr möjliggör hög instruktionstäthet och därmed också energieffektivitet som gör att vi kan interpolera polynom…”

“Vänta där Edvard,” avbröt pastorn Edvard som hade börjat svara på frågan med alla möjliga komplicerade ord. “Vad är det ni önskar? Vad är det ni hoppas? Inte hur, utan vad och varför.”

“Vi kan skapa bättre planer och ritningar med maskinen än vad någon annan kan. Längre broar, större och varmare hus, stadigare båtar, listan är lång. Vi vill ge världen mer nyttiga och användbara saker, helt enkelt,” fyllde David på med.

“En god önskan. Så ni har här på älven en byggares och mekanikers drömmaskin. Om bara de förstod att komma till er med sina behov, eller snarare sina drömmar för framtiden, så att vi kan drömma och bygga tillsammans,” sa pastorn.

David och Edvard nickade. Trots att de hade skickat brev till vänner i London, så verkade ingen tro på dem eller bry sig. Var fanns folket som drömde stort nog, undrade de.

“Låt mig berätta om stora drömmar och stora ting med en historia från den europeiska kontinenten, som kan inspirera er unga äventyrare,” sa pastorn och plockade fram ett gammalt slitet anteckningsblock.

Han öppnade det och flera sidor fulla med teckningar och figurer var synliga.

“När jag var ung och äventyrlig besökte jag flera platser i Europa innan jag kom hit till socknen. De enorma katedralerna i städerna i Preussen och Frankrike gjorde ett rejält intryck. I flera dagar satt jag som hypnotiserad av dem och ritade olika delar i detalj, som ni kan se.”

“De är höga byggnader, långt högre än andra hus. Katedralen i Strasbourg till exempel är hela 142 meter hög. Världens högsta byggnad, även om jag har läst att de bygger en ny katedral i Hamburg som ska bli ännu högre.”

“Hur höga är typiska svensk kyrkor?” frågade David.

“Kanske tjugofem meter, eller trettio, skulle jag gissa,” svarade Maria.

“Så då får man stapla ungefär fem svenska kyrkor på höjden för att nå upp till Strasbourgs katedrals topp,” lade Edvard till efter en snabb division.

“Men inte nog med att de är höga. De är detaljrika,” fortsatte pastor Frid. “Längs fasaderna finns små stenfigurer, på taken rikt dekorerade tinnar och torn, valv och pelare. En mycket typisk gotisk arkitektur.”

“Gotisk? Vad är det för lustigt namn,” frågade Edvard. “Vore det inte mer logiskt att kalla det något mer funktionellt, säg likt höga tinnar och torn stenkonstruktion?”

“När man gräver i ords ursprung och betydelser blir man lätt lite yr,” sa pastor Frid och skrockade. “Gotisk arkitektur blommade upp under den sena medeltiden, så 1200-talet till 1500-talet, ungefär. Det finns ett folkslag som kallades för goterna, men de levde mellan 200-talet och 500-talet, så de hade inget direkt med den gotiska arkitekturen att göra. Det var bara ett namn som återanvändes när folk på 1600-talet gav namn åt denna typ av medeltida arkitektur. Namnet valdes så att folk skulle tänka på de mystiska och krigiska goterna.”

“Vilket bluff och båg,” sa Edvard och rynkade på näsan.

“Intressant,” sa David. “Ord har liksom sitt eget liv också, formade av århundraden av slit och bruk, likt ett träd på en blåsig fjälltopp.”

“Ni har nog båda rätt,” sa pastorn.

Han plockade upp en liten oljemålning och fortsatte berättelsen från sina ungdomsdagar.

“Som sagt, dessa byggnader är vackra i både det stora och det lilla. De inspirerar. De talar till det andliga inom oss. Jag satt en hel vecka i Chartres i Frankrike och målade av deras gotiska katedral. Det var inte en fråga om att avbilda den exakt som ögat ser det, utan mer som själen upplever det,” sa pastorn poetiskt och pekade på tavlan.

“Men att bygga stenhus så höga kräver många smarta metoder och väldigt mycket folk. Det jordliga var nödvändigt och omfattande. Så kallade stävbågar var en lysande och praktisk uppfinning, till exempel. Ni kan se dem nästan som ben som sträcker sig diagonalt utanför katedralens kropp, så att säga. Dessa bågar gör det möjligt att bygga höga tak. Jag kan tänka mig att någon fransos med ett sinne likt ditt, Edvard, för många hundra år sedan klurade ut att stävbågar var den funktionella lösningen.”

David och Edvard nickade. De hade sett en del stora byggnader i London. Det var sant att dessa katedraler fångade blicken och att det var något mer med dem än att de var stora stenhus.

“Säger du att David och Edvard ska bygga katedral här i Gideå?” frågade Maria, som undrade vad pastorns ordrika historier hade med smartmaskinen att göra.

“Inte katedral. Men jag menar att de kan skapa det som är både vackert och funktionellt, både andligt och jordiskt. Vi vanligt folk får vårt mod och vår livskraft av saker som är både. Korn och potatis, blommor och vyer, är samtliga del av den värld vi lever i,” svarade pastor Frid.

“Men vi behöver folk. En plan måste omsättas i verkligt arbete,” sa Edvard. “Tog inte de gotiska katedralerna århundraden att bygga?”

“Efter slåttern är jag säker på att folk från vår socken, längs älven och uti skogen, vill hjälpa till att skapa och drömma vackert. De har redan hjälpt med maskinen, eller hur,” sa pastor Frid.

“Vad säg du, David?” frågade Maria.

David hade ett märkligt leende på läpparna och hans blick var likt fokuserad på något i en annan och avlägsen värld.

“Det där betyder ‘ja’,” sa Edvard, som kände sin vän väl. Vad än pastor Frids historia hade fått David att fundera på, var det med all säkerhet stort, galet, andligt och vackert, allt på en gång och lite till. David förstod sådana saker.

Edvard med smartmaskinen skulle sedan behöva göra det praktiskt. Men om det är så man når ut i världen, tänkte Edvard, då är det arbete väl värt att göra. Likt den fransos som fixade med de vackra stävbågarna på de gotiska katedralerna, tänkte Edvard.