Slåttern

“Nu har vi långvägafrämmande på lägdan. Hjälpa till med slåttern ska han. Se upp folk, slåttkarln från London har rejäl arbetsiver. Man undrar vem han försöker imponera på,” ropade Olle högt och skrockade.

David hade fått låna arbetskläder och en lie. Han ville ta del i det största och mest krävande arbetet under året: slåttern.

Det var högsommar, gräset var fint och grönt. Det var då dags att slå det, samla ihop det och torka det för den kommande vintern så att ko och häst hade något att äta när det var snö ute. Arbetet bestod i att slå gräset med lie, samla ihop det med räfsa och sedan, efter några dagar, lyfta upp det på en ställning, så kallade hässjor, för torkning.

Det var så man fick sitt hö.

Det var ett tungt arbete. Därför hjälpte hela bygden till med något.

David hade hört slåttern omnämnas flera gånger. Den verkade styra mycket i livet för Olle, Kristina, Johan och Maria. Så trots att han aldrig hade hållit i en lie eller lyft tunga lass med hö hade David bestämt sig för att göra sitt bästa. Han ville vara del i det folket gjorde, eftersom han ville att folket skulle vara del i det han och Edvard gjorde.

Dessutom, tänkte han, på det viset kunde han lära känna arbetsfolket. Det skulle vara till nytta när det var dags att bygga den nya, vackra och imponerande kyrkan.

Efter diskussionen med pastor Frid hade David och Edvard nämligen bestämt sig för att använda smartmaskinen till att planera en ny kyrka gjord i trä. En kyrka så märkligt underbar att hela världen skulle höra talas om den. Något vackert som visade att smartmaskinen här högt uppe vid en svensk älv kan hjälpa folk att drömma större och vackrare.

Edvard jobbade med smartmaskinen medan David gjorde sig redo för slåttern. Olle hade en tidig morgon väckt David och sagt att det var bra slåttdagg och det var dags att börja. Lien bet bättre i gräset om det var lite dagg på gräset, förklarade Olle, så ingen tid att förlora, hade han gormat högt och satt en tung lie i Davids ena näve medan Kristina hade tryckt en rulle tunnbröd med ost i hans andra näve.

Slåttern började med att männen slog gräs med lie. De svängde kroppen fram och tillbaks. David blev tillsagd ett par gånger, eftersom han vevade för mycket med armarna istället för att använda höften, benen och axlarna för att driva lien i en båge från höger till vänster. Gräset skulle skäras av, inte huggas av, fick David veta.

Det fällda gräset kallade Olle för raxt. Det var gräs som skulle räfsas ihop, eller raxtas. Det var ett jobb kvinnor och barn på bygden gjorde. Med räfsor gjorda av trä samlade de gräset i långsmala banor. Helst skulle ingen jord eller smuts blandas in. Dessa luftiga små högar med gräs var det första viktiga steget i att torka gräset.

Efter någon dag eller så hässjades höet. Med andra ord lyftes det slagna gräset upp med en stor räfsa från marken och upp på en ställning där det kunde lufttorka under resten av sommaren. Gräs i stora mängder var tungt. Så det var mycket slit och svett innan slåttern var över.

“Drick lite blane, så du inte tuppar av,” sa Maria till David och gav honom en kopp med grumlig dryck från en bytta i trä som hade burits ut på fältet. Med svett i ansiktet från solen och den inre värmen från allt arbete med lien så tog David en munfull.

“Vad ända in i…,” ropade David till och grimaserade. Drycken var sur, fet och söt, allt på en gång, långt ifrån vad han hade förväntat sig. “Vad är detta?” frågade han.

“Blane. Utspädd surmjölk och messmör. Det håller sig länge och det ger dig bra med kraft,” sa Maria, som förstod att en stadsbo likt David knappast hade prövat något likt detta tidigare. Hans reaktion var smått rolig, tyckte hon.

“Trodde du det var slåtterölen? Den får du vänta på tills vi är klara. Men då smakar den ännu bättre,” sa Olle.

“Jo,” klargjorde drängen Johan.

Arbetet denna dag var på en äng långt ifrån huset. Därför kom Kristina med mat och filtar i korgar ut till fältet. Filtarna lades ut. På dem kunde David, Olle, Maria och alla andra som tog del i arbetet sätta sig. Så med en stilla vind från väster satt folk i alla åldrar och åt bröd, kall mat och dryck.

“Hemma på gården kör en Edvard maskinen. Han är flytfärdig, pojken. Jag såg till att han fick lite pärpalt att äta,” rapporterade Kristina till David.

“Så det ska bli en ny kyrka, säger pastor Frid. Stämmer det?” frågade Olle.

“Precis. Inte vilket kyrka som helst, utan storslagen och gjord i trä, inte sten eller tegel,” svarade David.

“Jo, låter fint. Men vet du, en bättre bro över älven skulle vara bra också,” sa Olle. “Grannasfar och jag har lite sparpenninga vi kan använda.”

David lyssnade med intresse hur folket i byn hade idéer och förslag på saker som kunde byggas och hur det skulle göra vardagliga saker enklare, snabbare och billigare. Sakerna de beskrev var inte lika stora eller dyrbara som sakerna smartmaskinerna i London jobbade med. Fast David insåg att broar, ladugårdar, vägar, vagnar och småbåtar tillsammans summerade upp till stora och dyrbara effekter.

För en del av dessa uppgifter behövde inte maskinerna heller vara så stora och avancerade eftersom det var enkla konstruktioner. Det var istället en fråga om att få maskinerna att spridas utanför de stora städerna och vara närmare folket med de många små problemen, tänkte David.

“Nu sitter du där och dagdrömmer,” sa Maria och knuffade till David.

Det var sant, David hade knappt tänkt klart på en idé eller klyftig grej innan han började tänka på en annan grej. Vad fantastiskt det vore om Edvards små kugghjul och axlar kunde göras ännu mindre, så små att ögat inte kunde se.

“Nä, nu ska vi inte sitta här och dra oss,” sa Olle, dunkade David i ryggen, reste sig och tog sin lie och gick raskt ut på ängen igen. Lat var Olle inte.

“Jag förstår vad slåttern är, alltså hur den går till. Slå gräs, räfsa, hässja och hela den biten. Men varför är den så viktig? Alla verkar så engagerade i och styrda av slåttern under året,” frågade David Maria när de gick tillbaks till ängen med lie och räfsa.

“På vintern måste djuren ha något att äta. Om vintern är lång eller om det har varit missväxt året innan och våra förråd på mjöl och potatis är låga, då svälter vi här uppe i norr. Vi har alla hört historier, en del av oss levt med lite mat på borden. För dig från staden kanske vi verkar lite burdusa och tuffa, men ibland krävs det. Slåttern är livsviktig. Det arbete vi gör idag när solen är varm ger oss liv när marken är frusen under vintern,” svarade Maria.

David funderade på vad Maria sade. Mat och liv är guld värt. Om smartmaskinerna skulle vara till verklig nytta måste de hjälpa med det på något vis också. Det ville till mer än att bli bättre på matematik. Det var nödvändigt att dra nytta av den bättre matematiken. Siffror och slåtter måste bli ett, så att säga.

Så mycket kvar att uppfinna och klura ut, tänkte han, och tog ett hårdare tag om den tunga lien.

Men, la han till där han gick på fältet bredvid Maria och funderade, innan vi har fixat det, så är mitt bästa bidrag att hjälpa Olle, Maria och de andra med slåttern. Jag ska nog få ordning på hur man svängar lien och skär gräset snabbt och väl, tänkte David.

“Kan jag kanske få en kopp med blane till innan vi fortsätter? Så jag har kraft att ta i lite extra,” frågade David.