Skäl Och Gärning

“Det finns ett svenskt ordspråk som beskriver problemet: många bäckar små blir en stor å,” mumlade Edvard med huvudet i händerna. “I vårt fall: många kugghjul och delar små blir en tung och ohanterlig mackapär i metall.”

Det var sommar innan David och Edvard insåg ett misstag de hade gjort. De hade konstruerat maskinens stora delar för långt ifrån älven där drivkraften fanns. Nu var delarna så tunga att de inte orkade bära dem.

I London var detta inte ett problem. Där byggdes smartmaskinerna tillsammans med kolugnen och ångmaskinen. Kraften att driva maskinerna kunde alltså transporteras till maskinen.

Men här måste maskinen stå vid älven, så att det strömmande vattnet kunde driva maskinens alla kugghjul och drev.

Vilken nytta var det att vara smart och duktig på att bygga små mekaniska delar och förstå avancerade formler, när man ändå gör de mest fjantiga misstagen, tänkte Edvard. Delarna var redo, men det sista steget att sätta ihop det hela och leda vattnet genom maskinen återstod.

“Antingen får vi ta isär allt igen och börja om nere vid älven, eller så får vi leda om älven upp hit. Hur som helst, vi kommer inte bli klara innan vintern,” sa Edvard där han satt, trött och uppgiven vid ladans vägg.

“Kom igen, Edvard, kasta inte yxan i sjön. Jag ser ett annat alternativ. Du har väl sett hur starka männen som jobbar på åkern och i skogen är. Drängen Johan, till exempel, skulle kunna brottas med en brunbjörn, så att säga. Säkerligen kan han och några till hjälpa oss,” sa David.

“Men varför skulle de? Vi har inte en massa pengar att betala med, och de jobbar så mycket ändå,” sa Edvard, som fortfarande bara såg bekymmer.

“Inte vet jag,” sa David. “Men folk har alla möjliga anledningar till att göra saker. Vilka galningar skulle åka upp i de mest avlägsna delarna av Sverige för att bygga en smartmaskin? Jo, två personer som ville göra en skillnad och inte bara göra samma saker om och om igen. Finns kanske sådana personer här med?” sa David.

I Davids huvud snurrade funderingar redan på hur han skulle kunna sälja idén. Tack vare Maria, Olle och Kristina, som hade samtalat med David under de gångna veckorna, så trodde David att han nog kunde göra idén attraktiv.

Rättare sagt, han var tvungen till det, tänkte han. De kunde helt enkelt inte vänta till efter vintern. Maskinen ska köras i sommar! Har man tagit fan i båten får man ro honom i land.

Med hjälp från drängen Johan så arrangerades ett möte redan nästa kväll. Ungefär tjugo drängar och en hel del nyfikna pigor, husbönder och barn från byn möttes vid älven, klockan halv åtta. Kristina hade bakat tjockkakor sötade med honung, som Edvard delade ut bland dem som hade kommit. Vägen till hjärtat går via magen, hade Kristina sagt.

Så med himlen molnfri och vackert blå, luften behagligt varm och full av goda dofter från blomsterängen, klev David upp på en träpall och kallade på uppmärksamhet.

“Vänner från byarna längs vår vackra älvdal, från Sunnansjö och Västergissjö, nere från Gideå, och, ja, till och med ni uppifrån Björna, välkomna hit,” inledde David med glimten i ögat.

“Edvard och jag har gett er ett par månader med märkliga maskiner och mäktig matematik att förundras över. Det bästa återstår. Ja, ni hörde rätt. Det bästa återstår.”

“När alla delar blir ett, då kommer maskinen att bli smart. Då är det inte bara hur saker ser ut, utan också vad saker gör, som kommer att leda till höjda ögonbryn och muntra miner.”

“Men likt sagorna och sägnerna från förr, som ni säkerligen har hört sedan barnsben, så har vi två inte allt vi behöver. Enbart som del av något större kan vi fullborda vårt verk,” sa David och sträckte ut armarna och pekade mot det församlade folket. Han vände sig om och tittade på dem.

“Jag talar förstås om er,” sa han. “Det sista steget kräver att maskinens tunga delar sätts samman nere vid älven. Detta är inte ett jobb för män böjda över böcker och iklädda finkläder. Nej, här krävs krafttag, råg i ryggen och rejäla nävar.”

David pekade på en storvuxen dräng i sällskapet, och sa med ett snett leende:

“Ursäkta, jag får korrigera mig, men de där nävarna kallas rätteligen för björnramar! Vad heter du?”

“Pär,” svarade mannen.

“Så där har vi det. Med björnramar likt Pärs kan verket fullbordas,” sa David och fortsatte.

“Som det står skrivet: järn giver skärpa åt järn, så skärper den ena människan den andra. Vi frågar er alltså, bybor och vänner, kan ni — vill ni — bistå oss? Mitt och Edvards verk kan bli ert också. Vi skulle bli evigt tacksamma för er medmänskliga gärning,” sa David avslutningsvis.

“Om inte annat kan ni visa stockholmarna som är fina i kanten att vi ute på landet inte går av för hackor när vi bygger Sveriges första smartmaskin,” la Edvard till. Han var trots allt från en småort, så möjligheten att ge storstadsfolk en knäpp på näsan var välkommen.

Folket som hade lyssnat började tala med varandra, och några hade ett par frågor till David och Edvard. De funderade på vad som hade sagts. David hade beskrivit det goda i att hjälpa de två gästerna. Edvard hade lagt till en fördel också, som grädde på moset.

Men om dagarna var fulla med tungt arbete på gården, ville man verkligen göra ännu mer tungt arbete på kvällen, undrade några. David och Edvard kunde heller inte lova betalning.

“Hemskt vad det jalmas,” sa drängen Johan högt och plötsligt. “Jag har arbetsstarka armar och själ. Visst vi ävlas och håll på dagarna i ända. Men nog har vi kraft kvar. Ödet tog en David och en Edvard hit, till vår älv. Ska det ha varit förgäves för att vi här inte kan se längre än till nästa års slåtter eller grannsocken? Huvaligen, säger jag. Mångman gör arbetet lätt, sa alltid far min. Jag ska åtminstone hjälpa,” avslutade han barskt.

Drängen Johan hade sagt mer än vad han typiskt gör på ett helt år, så folk lyssnade när han tog ton.

Det var sant vad han hade sagt, tänkte de andra. De var osäkra dock om Davids och Edvards maskiner var värt mödan och något mer än en konstig pryl. Men ibland får man ta Gud i hågen och pröva på något nytt och krävande.

Så ett par drängar räckte upp näven och sa att de skulle hjälpa till. Sedan ett par till. Innan kvällen var över hade femton starka drängar kommit överens om att ett par timmar varje kväll skulle de hjälpa David och Edvard.

Med en arbetsskara så kapabel och med Edvards kunniga ledning så sattes de sista bitarna av smartmaskinen ihop nere vid älven, snabbare än vad någon hade hoppats på.

Mindre än en vecka efter att Edvard hade suttit med huvudet i händerna vid storladans vägg stod maskinen sju meter hög nere vid Gideälven. Det var som om troll hade kommit ned från berget, mumlade Kristina.

“Så då får vi testa den lite,” sa Edvard. De femton drängarna, David, Olle och Kristina stod i närheten och såg på.

“Vad ska jag göra? En multiplikation? Men ja, vilken?” frågade Edvard som kände sig nervös.

“Ta 137 gånger 16,” ropade Olle.

Edvard vred på några skruvar, sedan öppnade han en ventil så att vattnet strömmade genom maskinen och drev kugghjulen.

Ett svagt ljud hördes från maskinen, först som sorlande vatten, sedan som en viskning, som om en vätte där inne tog sig en funderare. Maskinen sjöng sin melodi av metall och vatten, varpå några vred och hjul rörde på sig. Edvard lutade sig framåt.

“Tvåtusen etthundra nittiotvå,” sa han. “Det är korrekt,” sa han med ett leende.

“Se där, nu har ni fått vatten på er kvarn,” sa Olle, varpå alla skrattade.