Vad Vi Har, Vad Vi Gör

Efter ett par veckor hade David och Edvard blivit kända i trakten. Folk ända från Själevad hade rest upp för att titta på de två unga männen som byggde märkliga maskiner hos Olle och Kristina. Där blev de mer eller mindre bekanta med binära tal eftersom Olle mycket bestämt och högljutt föreläste för besökarna om detta. Fast de flesta gjorde resorna till Sunnansjö för att titta på de märkliga maskinerna som David och Edvard byggde.

“Gullanes heller! På mindre än en vecka har den där blivit nästan lika hög som storladan. Du har en go gåva, David,” sa Maria, som var en ung piga ett par gårdar nedströms.

Hon pekade på ett torn med mekaniska delar, som David och Edvard hade jobbat med i enlighet med sina ritningar. På bara några dagar hade maskinen vuxit tack vare Davids och Edvards hårda arbete. Trots det återstod en hel del mer att göra.

“Ja, det ser smått overkligt ut,” sa David, “men det är fullt verkligt och förklarligt. Det som skiljer dem från, säg, en vagn eller hammare, är att dessa maskiner, tack vare alla sina delar, förädlar rörelse och arbete till matematik.”

“Du menar förädlar som surdegen och ugnen gör när vatten, salt och mjöl blir till bröd? Som pastor Frid säger, Gud tar det enkla och gör det heligt,” sa Maria.

David stannade upp i sin vanliga förklaring. Han funderade en stund på Marias fråga och krafsade sig i sin yviga kalufs. Det var en ovanlig liknelse. Metall, skruvar och husbyggande var Davids vanliga beskrivningar, inte surdeg och det heliga. Han skrattade till.

“Det är inte ofta någon får tyst på mig när jag har börjat tala,” sa han. “Maria, du har en unik syn på världen,” sa David och log.

Maria hade tagit med sig en halv limpa rågbröd. Hon hade brutit av en bit och lämnat i verkstaden med Edvard. David och Maria tog sin del och gick ned till älven.

“Ibland måste Edvard jobba ensam och ostörd. All uppmärksamhet gör honom obekväm,” sa David som förklaring.

“Jo han är förtegen. Vi är alla skapade på våra olika sätt och vis. Vad vi gör med det vi har fötts med är vad som är viktigt,” sa Maria.

“Maria, hon är oraklet på Skallberget,” sa David skämtsamt.

Det var kväll och solen var låg. Det var tidig sommar, så i dessa nordliga trakter blev himlen aldrig helt mörk.

“Hur blev smartmaskinerna till? Alltså inte hur de fungerar, binära tal, eller var deras delar kommer ifrån, och så vidare. Utan varför finns smartmaskinen? Vad är ursprunget till själva mackapären i allmänhet?” frågade Maria.

“Du ställer de stora frågorna, Maria. Dina besök är alltid trevliga,” sa David, “och inte enbart på grund av din bakkonst,” la han till och tog en tugga till av brödet.

Råg var inte lika vanligt i England som i norra Sverige. Det kalla klimatet i norra Sverige och Finland passade korn och råg bättre än vete. Därför var rågbröd en ny smak för David.

När han hade tuggat klart så började han sin berättelse om smartmaskinens ursprung.

“1822 är ett viktigt år. Det är då Charles Babbage bygger en maskin som han kallade differensmaskinen. Han är en uppfinnare i Cambridge i England. Han lever fortfarande. Differensmaskinen kan göra enkla beräkningar och var ungefär så stor som en stor hund. Babbage byggde den för att han hade blivit förbannad på allt folk som räknade fel när de räknade för hand. Med den motiveringen klurade han ut hur en maskin kunde byggas för att beräkna enkel matematik.”

“I vanliga fall skulle nog en uppfinning likt det ha blivit en grej folk tyckte var finurlig, men inte mycket mer. Men tack vare tillfälligheter, högre krafter, eller vem vet vad, så fick unga drottning Victoria och hennes make prins Albert för sig att Storbritannien skulle bli ett matematikens imperium. Med kungligt stöd så tog det fart,” berättade David.

“Vi har kung i Sverige. Karl den Femtonde av Bernadotteätten,” sa Maria.

“Bernadotte låter franskt,” sa David.

“Hans farfar var en fransk furste och marskalk, som blev utsedd till kung av Sverige 1818. Så har jag lärt mig i skolan,” sa Maria.

“Hur som helst,” fortsatte David, “drottning Victoria blev avbildad med en finurlig och förbättrad version av differensmaskinen. Den kunde hjälpa till när man spelade kort, till exempel. Små roliga grejer.”

“Så under 1840-talet ville folk ha sina egna maskiner för att visa att de var fint folk eller för att ha lite roligt med maskiner som kunde beräkna hur långt det var till Amerika eller något sådant. De såg till att fotografera sig med sina maskiner också. Det var ju under 1840-talet som fotografering blev möjlig i större omfattning,” berättade David och plockade upp ett par gamla fotografier han hade i bröstfickan och visade Maria.

“Är de släktingar till dig?” frågade Maria efter att hon hade tittat ett tag på fotografierna som hon höll varsamt.

“Ja. Det var i dessa rum jag växte upp. Som barn sprang jag runt dessa maskiner. De är lika vardagliga för mig som min pappas vaxade mustascher. Jag var bara åtta år när jag satt varje kväll och räknade geodetiska avstånd mellan världens stora städer, likt Konstantinopel och Alexandria,” sa David och skrattade.

“Nu talar du rena grekiskan!” utropade Maria.

“Tack vare folk som mina föräldrar fick verkstäderna pengar att bygga större och mer avancerade maskiner. Kring mitten av 1850-talet kunde de mest avancerade maskinerna vara stora som hus. Men de gick sönder lätt och krävde väldigt mycket arbete att köra,” sa David.

“Så jag har i full fart jagat efter förbättring och kraft i halva Europa. Jag tror inte jag har bott på en plats längre än ett halvår.”

David doppade händerna i älvens strömmande vatten och höll upp det. Med en hög och tillgjord röst, som en skådespelare på en teaterscen, sa David:

“Betrakta det strömmande vattnet, Maria. Lika vardagligt för dig som din mors bakverk och sagor, det är medlet vilket kommer att lyfta smartmaskinen till nya höjder! Världen kommer att sjunga och prisa älvens namn.”

Den enda sång som hördes just då var Olles falska toner upp från gården. David och Maria skrattade tillsammans.

“Får jag se fotografierna igen?” frågade Maria. David visade dem och Maria tittade på dem noga.

“Du är från en fin familj. Gott ställt, goda människor, verkar det som. Varför åkte du från det och hit till oss på landsbygden i norr och allt arbete och svett? Är vi bara ännu ett steg på vägen? Vilken kraft drev dig hit? Från ett gott liv i stora hus och fina kläder till, ja, det här,” frågade Maria och pekade med armarna kring sig där enkla lador och torp stod kring älven.

David var tyst ett tag. Svaren på de stora frågorna var inte alltid enkla att förklara. Men konstigt nog var svaren ibland enkla. De trillade ner i skallen, så att säga, från okänd ort.

“Som du sa, Maria, vad vi gör med det vi har har fötts med är vad som är viktigt. Jag gör vad jag gör för att jag kan och det är rätt,” svarade han.