Förslag Och Förändring

Upplevelsen var öronbedövande. Folket jublade högt och forsen brusade friskt.

Vårfloden i Göta älv var kraftfull och skummig, precis som den hade varit i årtusenden tidigare.

För första gången i dess historia drev dock dess flöde en smartmaskin. Inte vilken maskin som helst, heller, utan den största och mest kapabla smartmaskinen i världen. Efter flera månader av hårt arbete, hundratals byggarbetare och med stort stöd från olika folk runt om i Norden, så var kolossen redo.

Vattnet strömmade igenom maskinen och beräkningar av allehanda slag utfördes. Edvard hade mumlat om minnessiffror, primtal och extrapolering. Hans enhetstester var alla rätt, så Edvard sade: matematiken var nu korrekt.

Den officiella invigningen var därför ljudlig och munter. Det var mer än älven som flödade friskt när diverse viktiga typer i hög hatt och vaxade mustascher, samt nyfikna svenskar i mössa och huckle stod och betraktade maskinen som verkade så magisk.

“Förträffligt! Jag var med 1856 när den första järnvägen invigdes i vårt rike. Jag trodde aldrig metall och mekanik skulle få mig att häpna så igen. Men här finner jag mig igen vid en vidunderlig mekanisk triumf,” utropade en greve från trakten.

“De e la gôrgôtt, va!” skrek en lokalbo över ljudet från älven.

“Vi är flera i Sällskapet som ser stora möjligheter i dessa magnifika maskiner,” fortsatte greven. "Ångmaskinen och tåget, Daltons teori om atomer och Maxwells teori om den elektriska kraften och etern, ja det är mycket som har hänt på mindre än hundra år. Och nu detta. Synnerligen briljant!”

“Jag hoppas att ni författar en bok om det eller åker på föreläsningsturné så att dagens ungdom får något bättre för sig än att dansa polka på danshus och spela kort. Ni är ett par fulländade genier, förebilder av yppersta rang för unga att lära sig av,” sa greven, alltmedan han skakade hand stadigt med David och Edvard.

“Vem vet,” svarade David. “Innan vi gör något annat har regeringen och konungen bett oss att resa till Malmö för att diskutera ett projekt. Något stort, viktigt och lite hemligt.”

“Jaha. Jaha, jaha,” sa greven med ögonen uppspärrade. Detta var information han såg fram emot att diskutera med de andra herrarna i klubben.

“Vilka vetenskapliga framsteg tror du stora beräkningar kan möjliggöra?” frågade sedan greven Edvard.

“Här är en idé till professorerna i Lund och Uppsala, om några sådana typer finns i din klubb,” sa Edvard med höjt pekfinger.

“De ska jobba på en teori om information och kommunikation. Telegrafen har gjort mängden information som kommuniceras mycket hög. Men det betyder att fel och brus kryper in. Varje skolbarn vet att om två personer utbyter information med varandra så är det hyfsat klart vad som sägs. Om istället tio skolbarn ska dela information från den första, till den andra, till den tredje, och så vidare, då kommer oklarheter att naturligt uppstå vid varje utbyte. Om klassrummet är stökigt så blir oklarheterna större.”

“Samma sak med telegrafen. Ett ‘B’ blir ett ‘D’, till exempel, på grund av störning på linan.”

“Men inte nog med det. En person som har tio telegram från två personer beter sig annorlunda från en person med hundra telegram från tjugo personer.”

“Vad sker med information när det blir mer av den, när den beskriver nya och mer invecklade förhållanden, när den rör sig snabbare, när dess spridning sker enligt ny struktur och geometri?”

“Vi behöver en informationsmekanik. På samma sätt som Newton beskrev planeter, bollar och äpplen, så behöver vi en mekanik för information i samhället. Vad är ens information? Vi har på tok för lite vetenskap och teori i detta ämnet.”

“En sådan vetenskap kommer att kräva mycket beräkningar för att utveckla och pröva, eftersom information är matematisk,” avslutade Edvard.

“Så modernt. Informationsmekanik, kallade du det,” sa greven. “Vi karvar inte våra ord på pergament eller runsten längre. Kanske pappersarket är den viktigaste pusselbiten i den nya världen av information. Jag är redan delägare i ett bokförlag. Tycker du att jag också borde investera i de nya pappersbruken? Kemister säger att de har kommit på bättre metoder att göra papper från ved. Mina kontakter i Söderhamn talar högt om nya möjligheter. Ska jag öppna min portmonnä, så att säga? Vad säger du?”

“Va e de för feschlitt ni säger,” flikade en lokalbo in som hade lyssnat. “Ha maskina att räkna hur man spelar poker. Då kan du bli gôr rik, jamänna.”

Invigningsdagen fortsatte med mycket diskussion om smartmaskinens och den nya industrins möjligheter och vad två förträffliga grabbar likt David och Edvard borde göra härnäst. David funderade på hur mycket som hade förändrats på kort tid. Nu var det många som hade alla möjliga råd och klyftigheter att dela, ofta med höga röster och hopp om publicitet. All uppmärksamhet gjorde Edvard trött.

På kvällen återvände de till sitt arbetsrum. De behövde packa eftersom de hade kallats till Malmö.

En samling tidningar från Sverige och utlandet hade levererats till rummet. De bläddrade lite i dem för att se om det stod något om maskinen.

“Ska det här vara roligt eller?” sa Edvard plötsligt och argt. Han pekade på en utgåva av skämttidningen Söndags-Nisse.

“Här är en ful teckning som föreställer mig. Sedan har de en påhittad dialog. Någon frågar mig: ‘herr ingenjör, visst är det ett fint väder vi har idag’. Och sedan skriver de att jag svarar: ‘låt mig skruva på kranen så min smartmaskins kugghjul kan ge mig svaret.’”

“Vad är det för tjafs! Som om jag vore en fåntratt.”

Edvard tog korta andetag och han tittade på tidningen med ilsken blick.

“Det är ett dåligt skämt. Maskinen hjälper oss besvara vissa frågor vi inte kunde besvara tidigare. De tar det till en absurd grad för att vara roliga. Men bry dig inte,” sa David.

Men Edvard ville inte lyssna på det. Istället pekade han på en annan teckning som föreställde David med ett fånigt grin vid en norrländsk älv.

“Under din bild låtsas de att någon frågar dig: ‘herr engelsman och kosmopolit, som en världsvan man, vän av de finaste salongerna i Europa, vilken visdom har ni bringat till vårt enkla land.’ Och sedan skriver de att du svarar: ‘hörru du gosse, de gå som härkalurn, som på dynje upp på lägda, int någon drögel här.’”

“Ska det vara roligt? Så talar inte ens du, eller någon jag har träffat. Vad betyder det ens? Jag förstår inte, vad har vi gjort för fel för att förtjäna det här?” sa Edvard och slängde tidningen på golvet.

“Blunda nu,” sa David med lugn röst. “Andas in, räkna till fyra. Och andas ut. Räkna till fyra… och andas in. Långsamt. Igen, räkna till fyra.”

Edvard gjorde som David sa. Efter en minut med långsam andningsövning, så hade Edvard lugnat sig. Den obehagliga känslan, som om det satt nålar i skinnet, var borta.

“Edvard, idag är en stor dag. Å ena sidan, vårt arbete, vårt äventyr har lett till en maskin långt mer kapabel än vad vi drömde om för bara ett år sedan. Det svenska folket har fått en gåva. Vi har gjort skillnad,” sa David.

“Å andra sidan, inte alla ser det så. Vilket inte är konstigt. Om alla tyckte och tänkte likadant, vad tråkigt det skulle vara. Du och jag är också kända nu. Så folk vi aldrig har träffat kommer att ha åsikter om oss. Men kom ihåg, det är inte oss och vårt arbete de skriver om. De yttrar åsikter, kritik och skämt om de personer de tror vi är, och det arbete de tror vi gör.”

Edvard tänkte på det. Hade inte Alfred Nobel sagt något om att förlora kontroll över idéer och uppfinningar, också, tänkte Edvard. Kanske det också inkluderade förlusten av sig själv. Kanske en del av livet som uppfinnare är att bli symboler för andra, tänkte Edvard.

“Jag vet inte om jag vill,” mumlade han.

De packade sina väskor. Imorgon skulle en vagn ta dem söderut. Exakt vart och varför visste de inte. David och Edvard fick helt enkelt följa strömmen dit den tog dem. Sådant verkade livet vara nu.