Det Speciella I Snö

“Snö och dimma gör världen tyst och mjuk, som om öronen är proppade fulla med bomull och luften är full av fluffiga fjäderdun,” sa David poetiskt. “Dimman höljer stigen framför oss. Vi kan inte se, enbart skönja. Vi kan inte greppa, enbart treva. Vi kan inte lukta, enbart förnimma.”

“Har du inte tittat lite för djupt i ordboken nu?” frågade Edvard, som vandrade tillsammans med David genom snön en stilla söndag. “Vanliga svenskar talar inte så.”

“Vanlighet, vik hädan!” svarade David.

Jul och nyår hade både kommit och gått. Arbetet med smartmaskinen vid Göta älv hade gått snabbt och enligt planerna. En månad till eller så var prognosen innan de första beräkningarna skulle köras. Kraften i årets vårflod skulle omvandlas till den ypperligaste matematik skådad av människoöga, framsjungen av en kör av siffror, skruvar och snytningar.

Så hade åtminstone David formulerat deras mål och ambition för våren.

“Jag har fått brev,” sa David några steg senare på deras stillsamma söndagspromenad i naturen söder om Vänern. “Både från min familj i London och från Maria.”

“Jaha. Kyrkan står fortfarande? Jag räknade att taket skulle klara tung snö,” sa Edvard.

“Den står,” svarade David kort.

De fortsatte vandra i tysthet längs träd och vattendrag. Edvard förstod att något inte var helt som vanligt med David. Även om han inte riktigt förstod hur David tänkte, så var något tydligen i obalans inom David.

“Vad skriver de? Något roligt? Eller märkligt? Inget tragiskt, hoppas jag,” sa Edvard.

“Mina släktingar har läst om oss i tidningarna. Nu undrar de om jag ska komma tillbaks och jobba som bankir och investerare, och allmänt sett uppfylla mina plikter till familjen, så att säga,” sa David.

“Det har en viss logik,” sa Edvard. “Finans borde bli mer matematisk. Istället för att vara något folk gör på känsla, så bör det vara möjligt att studera medelvärden, trender och beräkna förväntad tillväxt och pengaflöde.”

David suckade. Hans tankar vandrade.

“Ser du hur ljuset sprids från istapparna där på trädet,” sa David och pekade. “Tänk på hur du upplever ljuset. Små droppar smältvatten gör att allt liksom rör på sig.”

“Vi upplever naturen som en samling unika ting som alla är på ett slags resa genom tiden. Vi kom till Sverige för att hitta en älv från vilken vi kunde få kraft, och en by där vi kunde bo. Vilken älv som helst hade fungerat. Vi nådde dock en unik älv, Gideälven, inte vilken älv som helst, och en unik by med unikt folk, Olle, Kristina, Johan och Maria, alltså inte vilket folk som helst.

"I vår upptäcksfärd efter kraft och möjligheter, så var det oundvikligt att vi skulle nå unika ting och personer som var på sina unika resor genom tiden. Vi söker efter något allmänt, men är liksom tvungna att hitta något unikt.”

Edvard lyssnade noga på vad David sade. Trots att det lät mer poetiskt än vetenskapligt, så var det trots allt något logiskt i vad David sade. Varje älv och by i Sverige var sin unika grej. Men samtidigt så var de också likt ting och instrument med gemensamma egenskaper.

De vandrade vidare i snön. På avstånd såg de en by med barn som lekte i snön. Barnens tjut och glada skrik hördes tydligt. Barnen rullade runt i snön, kramade snöbollar, ruskade i träd och buskar så att snö och is föll till marken. Med andra ord, typiska barnlekar i snön.

De fortsatte sin vandring, bort från byn och inåt skogen.

“Så vad skrev Maria?” frågade Edvard till slut. David var ovanligt tystlåten.

“Lite ditt och datt. Tydligen har Johan kört smartmaskinen. Multiplikationer och divisioner av alla möjliga sorter. Han tar hand om maskinen under vintern så den inte står och förfaller.”

“Smart av honom. Hur dessa maskiner ska underhållas och uppgraderas kommer att bli en viktig fråga i framtiden,” sa Edvard. “Det kommer säkert att uppstå nya företag som enbart säljer smartmaskinsunderhåll.”

“Maria berättade också att hon tänker på oss varje gång de hämtar hö till djuren. Jag deltog ju i slåttern. Hon undrade om vi kommer att hjälpa till den kommande sommaren. Om inte, så får vi skicka någon av våra kungliga tjänare, skämtade hon.”

“Tjänare… hörru, sådant är för storfolk och stockholmare,” härmade Edvard Olles sätt att tala om folk från söder om Härnösand.

David skrattade till. Han hade inte skrattat på flera dagar.

“Jag har läst om ett nytt slags konst i Paris,” sa David och bytte samtalsämne igen. “En del kallar konstnärerna för naturalister eller de oberoende. De vill måla det unika och rörliga i världen, inte konstanta kategorier. De tycker att för mycket konst genom tiderna inte har försökt fånga det unika vi upplever, bara de breda kategorierna av saker vi har i våra tankar.”

“För vårt äventyr skulle motivet vara, till exempel, Gideälven och Maria, snarare än en svensk älv och en svensk kvinna,” sa David. “På kvällarna har jag experimenterat med lite sådan konst också. Jag kan visa dig senare.”

Edvard nickade. Det var bra att David verkade lite gladare igen. Kanske det var vanligt vemod i den mörka vintern som påverkade David, tänkte Edvard. En del personer blev lite ledsamma när det var mörkt ute, någon kemisk obalans i blodet troligen. Edvard bestämde sig för att det var bäst att brygga extra stark kaffe för de resterande mörka vintermorgnarna.

“Brev, tankar, skönhet, konst, och fler brev,” sa David. “Jag vet inte vad jag ska göra med alla dessa intryck, känslor och förhoppningar.”

“Ta det logiskt,” sa Edvard bestämt. “När jag skapar planer för smartmaskiner så skriver jag ned målen, jag identifierar delmål, mindre steg och mindre delar. Tabeller och flödesscheman är bra hjälpmedel som ger mig en logisk struktur av orsak och verkan att värdera vad som ska göras, när det ska göras, risker och möjliga hinder på vägen. Mål når vi tack vare flera små steg.”

“Livet är ingen maskin,” sa David skeptiskt.

“Förvisso. Men var det inte du som sa till mig att världen utanför verkstaden är som en stor maskin där en sak rör på sig för att någon annan grej rör på sig? Bara för att frågan har med livets gåtor att göra och gör dig varm av känslor, så kan struktur och logik ändå delvis hjälpa.”

“När du känner tvivel i livet, gör vad som är rätt och riktigt. Tydligt och rakt på sak,” avslutade Edvard och klappade ihop händerna för att betona vad han hade sagt.

Ljudet från Edvards klappning följdes av ett rejält brak bland buskarna längs stigen.

Ut ur dimman och snön klev en älg upp på stigen. Den hade stått bland några enbuskar och ätit från grenarna. Den stannade till och tittade på David och Edvard.

David lyfte sina händer vilka var varma och behagliga i vantarna Maria hade gett honom. Han riktade handflatorna mot älgen, som om han visade älgen att här på stigen gick en man med magiska ullvantarna från vilka goda och riktiga naturkrafter flödade.

Älgen sprang in i skogen och var snart igen försvunnen i dimman.

“Ja du, världen är gåtfull, alltid något nytt och förunderligt om man tittar tillräckligt detaljerat,” sa David. “Inte nog med att vi har stött på en älg igen. Du har hjälpt mig med mitt humör och mina känslor. Men det kan bli för mycket av det goda. Snart kanske vi börjar deklamera dikt om logik och naturlag, och så stolliga kan vi inte tillåta oss själva att bli,” avslutade David med ett leende och en klapp på Edvards axel.

De vände och gick raskt tillbaka till älven. Det var flera plusgrader och smältvatten droppade överallt. Vårfloden var inte långt borta. Det var hög tid att sätta maskinens sista bitar på sina platser.