Blå snö

Fråga någon vilken färg snö har, och svaret blir vit. Gå sedan ut en klar vinterdag och titta på snön i skuggan av ett staket. Den är blå, ibland nästan lila, för där lyser den av himlen och inte av solen. Det man vet och det man ser är inte alltid samma sak.

Marcus Larson målade Vattenfall i Småland 1856: mörka moln, forsande vatten, en ensam tall i stormen. Som de flesta tavlor på sin tid gjordes den färdig inomhus, i ateljén, lager på lager över en mörk grund, tills penseldragen knappt syntes. Det var så en färdig tavla skulle se ut.

Förr rev målarna sina färger själva: pulver av jord, sten och växter, gnidet i olja. Färgen torkade fort och förvarades i små påsar av svinblåsa, som man stack hål på och knöt igen. Den gick att ta med ut för en skiss, men tavlan målades inne.

1841 fick den amerikanske målaren John Goffe Rand patent på en tub av tenn. Nu kunde färgen ligga färdig i väskan, och med en hopfällbar staffli kunde hela tavlan målas ute, framför motivet.

Men ute ändras ljuset hela tiden. Ett moln eller en timme till, och skuggorna är andra. Därför målade de snabbt: på en ljus grund i stället för en mörk, med korta penseldrag lagda bredvid varandra i stället för att stryka ut dem, och med färg i skuggorna i stället för svart. På nära håll ser det ofärdigt ut. Ett par steg bakåt, och det glittrar.

Vintern 1868–69 målade Claude Monet en skata på en grind i snön, i Normandie. Nästan hela tavlan är snö, och nästan ingenting av den är vitt: skuggorna är blå och lila, och där solen når är snön gul och rosa. Våren 1869 skickade han den till Salongen, den stora årliga utställningen i Paris. Juryn sa nej.

Sommaren 1869 satte sig Monet och hans vän Pierre-Auguste Renoir sida vid sida vid La Grenouillère, ett badställe vid Seine strax utanför Paris. Samma lilla ö, samma båtar, samma ljus på vattnet. Ändå blev det två olika tavlor. Den ena hänger i dag i New York, den andra i Nationalmuseum i Stockholm.