Håll Inte Tillbaka

“Varför är större smartmaskiner bättre?”

“Du använder ett oprecist språk. En maskin som innehåller fler kugghjul kopplade via fler vridbara axlar kan beräkna större tal, kan lagra mer information och tabeller. Alltså, en större maskin är mer kapabel. Men fler kugghjul kräver mer kraft och mer konstruktion. Om en mer kapabel maskin är en bättre maskin beror på om dess uppgift är mer värdefull än de ytterligare kugghjul, axlar och kraft som vill till. Därför är smartmaskiner som drivs av kraft från det naturliga flödet i en älv, istället för dyrt bränsle likt kol eller ved, generellt sett bättre,” sa Edvard. “Det är enkel division. Prestandakvot, kan vi kalla det. Jag tror att ekonomen Jevons i Manchester har skrivit om detta om du vill forska djupare,” la Edvard till.

Han stod i sitt arbetsrum under intervjun med en reporter. Det var en kall vinterdag strax söder om Vänern där arbetet att bygga världens största smartmaskin vid Göta älv var i full gång. Flera hundratal personer jobbade där tack vare stort stöd från den svenska regeringen, affärsmän och olika slags investerare.

“Berätta lite mer om dig själv. Våra läsare vill veta mer om dig,” sa reportern.

“Va? Varför? Vad?” undrade Edvard.

“Till exempel, vad är din favoritmat, vilken bok läste du senast, vad roar du dig med på din fritid, hur kändes det att träffa Alfred Nobel?”

Edvard tittade förvånat på reportern. Vem vill veta sådant tjafs? Vem tänker ens på sådant, tänkte Edvard för sig själv och höll tyst.

David såg på med ett litet leende. Kungen ville att tidningar skulle skriva om arbetet, så att det stora framtidsprojektet fick god publicitet. David brukade tala med reportrarna och förse dem information och roliga historier. Men ibland ville någon reporter tala med Edvard.

Det slutade nästan alltid med en komplicerad föreläsning, en förvånad reporter och en irriterad Edvard.

“Favoritmat? Här jobbar jag mer än tolv timmar om dagen så att allt byggs rätt och riktigt. Om jag får mat i truten och näring i kroppen så räcker väl det,” sa Edvard till David efter att reportern hade lämnat dem.

David nickade och la armen om axlarna på sin vän.

“Världen, käre Edvard, som finns där utanför verkstaden är en som en stor maskin där en sak rör på sig för att någon annan grej rör på sig, som i sin tur rör på sig eftersom någon pryl i maskinen rullar obehindrat, och så vidare, och så vidare. Kloka typer i grotta och palats har beskrivit detta ingående. Så ibland måste saker smörjas någonstans i världen för att skynda på rörelse i en annan del av världen. Publicitet och lustiga historier är ett trevligt smörjmedel.”

Edvard skakade på huvudet. Visst, kanske var det så. Men borde det vara så? Kunde man inte komma överens i världen om att bry sig mindre om folks favoritmat och sådant trams, och istället bry sig mer om nya sätt att konstruera kugghjul, turbiner och murbruk?

“Den sista lasten med stål anlände för en timme sedan,” sa David.

“Efter lite förhandlingar så lyckades vi få den levererad en vecka tidigare än planerat. Jag åkte dit tio dagar sedan, till Kollerö bruk, ungefär en mil västerut. Ett fint bruk med världsberömt stål. Med ett par stadiga handskakningar och väl valda ord så lyckades jag få dem att elda på lite extra.”

“Ser du Edvard,” sa David med ett leende, “om man skakar i hand med resolut kraft och håller en stadig blick så är du halvvägs kommen i förhandlingen. Det var inte bara lie, häst och slipsten som jag lärde mig hantera under månaderna med Olle och Johan.”

Trots vinterkylan och allt som skulle byggas gick arbetet snabbt framåt. Dagarna flög förbi. Även om både David och Edvard var trötta efter varje arbetspass, jobbade de länge och intensivt med glädje i sinnet.

Kanske det var just därför tiden rann iväg? Vilken välsignelse att få ägna långa dagar åt något man älskar.

“Kom, låt oss titta på konstruktionen. På med hatten, Edvard, så ska jag visa dig något,” sa David.

De gick ur arbetsrummet där planerna och ritningarna fanns. En bit därifrån vid älven hade de efter en del sprängningar med dynamit börjat bygga en maskin på en klippa vid älven. Maskinen skulle bli stor som en borg.

På ena sidan av maskinen togs vatten från älven in. Det strömmande vattnet åkte igenom en turbin. En turbin är som ett vattenhjul, fast bättre. En propeller i turbinen drivs av kraften i det strömmande vattnet. Propellern i sin tur sitter kopplad till en axel, som därför roterar när vattnet släpps fram. En ingenjör hade föreslagit en nymodig design från Amerika, uppfunnen av Francis. Den turbinen omvandlade kraften i vattnet till rotation i axeln med hög effektivitet.

I mitten av maskinen skulle alla små kugghjul och spakar enligt Edvards design sitta. Genom att koppla dessa till den roterande axeln kunde beräkningar utföras. Flera smartmaskiner skulle byggas där. Istället för att utföra alla beräkningar en åt gången, kunde alltså flera delproblem lösas samtidigt. En flertrådig design, hade David döpt idén till.

Slutligen skulle maskinen också ha rum för personerna som ställde in maskinerna för att räkna och planera allt möjligt.

Det var alltså en rejäl och kapabel metallkoloss de byggde på.

“Du klagade över reportrar förut. Låt mig se om det blir annat ljud i skällan nu,” sa David när han och Edvard stod och tittade ut över utrymmet där flera smartmaskiner höll på att monteras.

Ur en innerficka på sin jacka plockade David upp en tidning. Det var The Times, en tidning från London. David öppnade upp en sida och pekade på en artikel för Edvard att läsa.

Edvard mumlade lite och började läsa.

Artikeln var en rapport om att cheferna på BaVM var helt galna av ilska och oro över vad Edvard och David byggde borta i Sverige. BaVM var det stora företaget i England som hade vägrat att samarbeta med David och Edvard, och hindrat dem från att bygga något i London. Nu insåg de sitt misstag.

“Ja! Bra ingenjörskonst, vetenskap och uppfinningsrikedom kan inte hållas tillbaks för alltid,” ropade Edvard med glädje i rösten. “De satte upp hinder efter hinder för oss. Så vi gick och byggde något ännu bättre.”

Edvard slog näven i handflatan.

"Tänk bara hur de sitter där i sina fina kontor i London nu. De som skrattade åt våra ritningar och sa att vi var för unga för att förstå oss på riktiga maskiner."

“Ja, ja, ja… jag vet. Det är ofint att tänka på det viset,” sa Edvard snabbt. “Men vi kan väl unna oss en minut med skadeglädje. Lite som den vackra solnedgången vi såg i fjällen. En kort och stilla minut när vi stannar till på vår färd och njuter av något angenämt.”

Så David och Edvard tittade ut över den koloss deras framgångar och upptäckter hade lett dem till, och njöt i mjugg. Målet var inte nått än. Mycket arbete och motgång återstod säkerligen, det förstod de båda. Men, tänkte de, nog kunde de ta en minut och frossa lite i känslan tidningsartikeln hade gett dem.

Inte för mycket bara. Visa ord hade skrivits om faran med sådant. David kunde inte exakt komma ihåg vilken handbook eller självbetraktelse som hade de mest effektfulla citaten. Hur som helst, bättre att tänka på nästa dags arbete än på andras åsikter om gårdagens bedrifter.