Stora Idéer

“Istället för Göta älv, låt oss tala om motiv,” sa kung Karl den Femtonde högt och tydligt medan han och David vandrade raskt genom en rikt dekorerad korridor i Stockholms slott.

För några minuter sedan hade David och Edvard avslutat en diskussion med kungen, två ministrar från regeringen och flera av Sveriges främsta ingenjörer om att bygga en stor smartmaskin vid Göta älv, Sveriges största älv, som avvattnade Sveriges största sjö, Vänern. Alla ville göra det mesta av framgången vid Gideälven. Mötet hade varit livligt och idérikt.

Efteråt hade David följt med kungen, medan Edvard skulle träffa Sveriges främste uppfinnare, Alfred Nobel.

“Som du säkert förstår så har vi olika roller att spela i arbetet framför oss,” sa kungen till David och öppnade dörrarna till en ateljé.

Längs väggarna stod flera tavlor, en del till synes färdiga, andra nyss påbörjade. Aromer av oljefärg, terpentin och kaffe kittlade Davids näsa.

David hade läst att kungen var en konstnär som både skrev dikter och målade.

“Se här. Vad säger du? Det tog mig bara en vecka att fullborda detta motiv. När jag läste om er maskin i Ångermanland och hur den i en enkel by omvandlade vatten till storslagna byggnader så inspirerades jag. Jag har ju inte sett er maskin. Jag hoppas trots det att tavlan lyckas fånga känslan av storhet och nordisk idékraft,” sa kungen och pekade på en oljetavla.

David tittade på den. Han såg älven, tallarna, den rödmålade storladan och nyfiket folk kring den stora maskinen. Även om maskinen i tavlan såg annorlunda ut än vad David och Edvard hade byggt, så var det ändå något i tavlan som var rätt och riktigt. Det var nästan så att David kunde höra Olles höga röst eka över vattnet — “hörru ni, storfolket, har ni en skruv lös… i maskinen eran.”

“Ers Majestät, en magnifik tavla,” sa David. “Uppfinnare och upptäckare kommer att vakna upp i Ert rike när de ser kontrasten och kraften. Kanske lite morgonrodnad på himlen och hoppet om möjligheterna i den stundande framtiden blir ännu klarare i motivet. Tro mig, när denna tavla ställs ut så kommer ett flertal nävar att bli snutna i, om Hans Majestät ursäktar uttrycket,” sa David.

Kungen skrattade till. Han la sin hand på Davids axel och talade allvarligt till honom.

“En idé, en idé om ett mål och en framtid, är som en vattendroppe. Vatten gör nytta om det sprids. Konst kan sprida idéer, likt en jordmån kan sprida vatten till växters rötter.”

“Flera av mina föregångare på tronen har stridit kring Östersjön i hopp om att styra mer land och mer jord,” fortsatte Karl den Femtonde. “Men tänk att vi i Sverige istället kan växa stora och starka genom att utveckla, förfina, sprida och nyttja idéer.”

David nickade och sa muntert:

“Gör mer, inte med fler, utan bättre, som gubben sa som spände snöskyfflarna för hästen.”

Kungen skrattade igen.

“Har du gått och blivit en man av folket, David? Tog det mindre än ett år? Jag får skynda på och ordna med ett hedersmedborgarskap,” sa kungen.

Eftersom David verkade ha ett skarpt öga för konst, så fick David en visning av de andra konstverken i kungens samling. Innan dagen var över hade David fått lära sig om svenska konstnärer likt Marcus Larson och Johan Fredrik Höckert, realism och mytologiska motiv i konst. Kungen berättade också om rykten om en ny typ av konst från Paris, även om deras teknik var för slarvig tyckte kungen, som inte var rädd att uttrycka sina åsikter.

Medan konst och idéer diskuterades hade Edvard satt sig ned vid ett bord tillsammans med Alfred Nobel. På bordet stod en stor gräddtårta, fina glas och silverbestick.

Edvard kände sig ovanligt nervös. Alfred Nobel var trots allt en mycket duktig och framgångsrik uppfinnare och ingenjör. Han hade nyligen utvecklat dynamit, som redan hade förändrat hur gruvor och järnvägar byggdes. Han var känd för att arbeta länge i sitt laboratorium. Att han tog tid från sitt arbete för att tala med Edvard var en ära.

“Många tror att dynamit handlar om explosioner. Fel! Det var inte jag som uppfann nitroglycerin eller trinitrotoluene. Dessa explosiva kemikalier hade andra kemister redan utvecklat. Det som satte stopp för tillämpning var att vi saknade kontroll och medveten struktur,” sa Nobel och stoppade in en bit tårta i munnen.

Edvard satt lutad framåt över bordet och lyssnade. Explosioner var det mest roliga att lära sig om i kemistudierna. När ett pulver eller en vätska omvandlas till gas extremt snabbt uppstår en explosion. Eftersom gas tar upp ett mycket större utrymme än ett pulver eller en vätska, så tvingar gasen isär stenen, skjuter upp jorden, knäcker itu murbruket och så vidare.

“All den kraft som sitter inbakad, så att säga, i explosionsämnet blir nyttigt enbart om det riktas och balanseras korrekt. Det var kontroll över tid, plats, storlek och riktning som saknades för att omvandla en idé eller plan till en verklig förändring med en explosion,” sa Nobel och tryckte in en ännu större bit tårta i munnen.

“Det gäller kanske för smartmaskinen också,” föreslog Edvard. “Det är inte bara en fråga om att räkna på stora och svåra problem med de största maskinerna. Att räkna när man mest behöver det, där man mest behöver det, är också viktigt.”

“Intressant, intressant. Har du ett exempel?”

“Säg lantmätare som är långt ute i vildmarken. De mäter avstånd och vinklar i naturen, kanske hur en järnväg eller linbana ska konstrueras. Men de behöver göra beräkningar, geometri, trigonometri, integration, vilket är långsamt och fullt med fel om gjort för hand,” sa Edvard.

“Hästburen smartmaskin!” ropade Nobel så att den vispade grädden sprutade från munnen.

“En smartmaskin i fickan!” kontrade Edvard och råkade slå omkull ett glas.

“Lysande, lysande… men hur driver du dessa maskiner? En vev som man kör för hand? Kan du göra saker så smidiga? Dina kugghjul och axlar kräver fortfarande en hel del kraft att röra.”

Edvard och Alfred Nobel satt tysta ett tag och funderade. Edvard kände sitt hjärta slå snabbt och inne i huvudet på honom kröp det konstigt som om kugghjul rörde på sig.

“Mikrodynamit,” sa Edvard.

Alfred Nobel tittade på honom några sekunder. Han var helt stilla, gaffeln halvvägs genom den sista biten tårta på hans tallrik.

“Lysande! Mikrodynamit. Små kraftpaket lantmätaren bär med sig ut i vildmarken. När en beräkning behövs så laddar han in några små paket i maskinen i fickan eller på hästen, ställer in beräkningen han behöver, och boom. Exakt svar, där det behövs, när det behövs, i rätt omfattning.”

Edvard och Alfred Nobel fortsatte fundera högt om hur smartmaskinen kunde utvecklas med hjälp av mikrodynamit och ännu mindre och förfinade kugghjul. Halva tårtan hade ätits upp innan Alfred Nobel lutade sig tillbaka med en djup suck med både ett leende och vispgrädde på läpparna.

På mindre än en timme hade fler idéer om smartmaskinens möjligheter tagits fram än på en hel månad, tänkte Edvard. Tre glas hade välts av bara farten.

Alfred Nobel suckade igen och talade med allvarlig röst till Edvard.

“Ibland undrar jag om den kontroll och styrning vi egentligen skulle utveckla är över våra idéer och uppfinningar. Men kan idéer, som sprids med hjälp av ord, bilder och symboler kontrolleras? Jag vet ej. Dynamit och smartmaskiner får ett eget liv, så att säga, och de slinter ur händerna på oss. Men ja…”

David och Edvard träffade varandra senare på kvällen. Deras anteckningsböcker var fyllda med nya idéer och formler.

“Edvard, min vän, har du bökat runt i vispgrädde,” frågade David skämtsamt och petade bort en klick från Edvards krage.

“David, min vän, har du satt trynet i en tavla,” kontrade Edvard och pekade på Davids nästipp på vilken en kludd målarfärg satt.

De skrattade båda. Idag hade varit en munter dag.