Älvens MatematikKapitel 12

Planscher

Idéer som berättelsen stannar vid. De hamnar här när du läser förbi dem.

Inga planscher än. När berättelsen stannar vid en idé hamnar planschen här.

Davids anteckningar

Orden David lär sig på vägen.

Inget här än. Orden David lär sig på vägen skriver han upp här.

Inställningar

Ljus
Textstorlek
Rörelse

Kapitel 12

Helt Enkelt Tjafs

Höst · Bottenhavet → Stockholm

“Vad är det med Poseidon, så att säga? Varje gång vi kliver på en båt så ska det storma. Du ska vara glad att jag inte spydde på finkläderna. Välpolerat språk saknar orden att beskriva den odören,” sa David där han satt på ångbåten som åkte söderut på Bottenhavet mot Stockholm.

“Farliga saker är som ett par bekanta stövlar för oss. Vår fjällresa förra våren var så att säga vindpinad,” sa Edvard och tänkte att en dag skulle det bli möjligt att perfekt förutspå väder flera dagar i förväg. Då kan man välja själv hur farliga resor man vill ge sig ut på.

Båten hade avgått från en hamn strax söder om Örnsköldsvik. Med en kunglig inbjudan till slottet kom vissa förmåner. David och Edvard fick mat och dryck serverad under resan. En höststorm i Höga Kustens skärgård hade dock skakat om magarna och med det kastat aptiten överbord.

NBottenhavetHöga KustenGideåÖrnsköldsvikStockholmÖrnsköldsvik – StockholmSjökort, tillagtKustlinje © OpenStreetMap-bidragsgivare
Sjökort, tillagt: ångbåten från Örnsköldsvik till Stockholm.

David och Edvard hade sagt farväl till folket i Gideå socken, i synnerhet Olle, Kristina, pastor Frid, Johan och Maria, som hade varit till så mycket hjälp de senaste månaderna. Ett par tårar hade fällts, ryggar resolut dunkats och munnar yttrat ett flertal löften.

“Du måste ha gett ett gott intryck på dina elever. De gav dig en burk med äppelkompott som avskedspresent,” sa David till Edvard.

David, mörklockig, vinkar och ler bredvid den ljushårige Edvard vid ett dukat bord i en ångbåtssalong, med glas och frukt framför sig och stora fönster bakom.
David och Edvard i finkläderna på ångbåt mot Stockholm.

“De hade tydligen samlat ihop äpplena från trädet på skolgården och kokt ihop dem,” sa Edvard.

“Symboliskt, eller hur? Men lova mig att du inte tappar burken på ditt huvud. Trots den fördelaktiga symboliken så är du inte tjockskallig nog för det,” sa David.

Edvard skakade på huvudet med ett höjt ögonbryn. Han var van vid sin väns lustiga sätt att koppla samman ord, saker och fakta till små skämt. Förstås, det var också på det viset som David kom på nya idéer och förslag.

“Jag förstår att du tänker på historien om äpplet som föll i huvudet på vetenskapsmannen Isaac Newton och hur det fick honom att formulera sin teori om gravitation,” sa Edvard. “Men det är en historia. Vetenskapliga upptäckter uppstår efter metodiskt arbete, ofta tråkigt sådant. Dessutom, vi vet inte exakt vad som hände där i England i slutet av 1600-talet.”

“Låt aldrig exakta detaljer sätta stopp för en god historia. Saftiga historier och mustiga beskrivningar är hur sanning och godhet tar rot i hederligt folk i slott och stuga,” sa David.

“Men ohederligt folk då?” sa Edvard retsamt.

“Ormtungor! De ger oss hederliga historieberättare ett dåligt rykte. Fast vi kan inte låta ohederligt folk hindra oss från att göra världen vacker och klok. Låt oss därför vara överens om att var det ett äpple i knoppen som fick Newton att inse att det var en kraft från jordklotet som, så att säga, drog alla ting mot jordens kärna längs osynliga spindeltrådar i enlighet med en exakt formel. Så, min vän, tappa ej din burk med äppelkompott,” sa David och tömde glaset.

“Anledningen till att en båt flyter på vatten är gravitation. Det är gravitationen som indirekt lyfter oss uppåt iväg från havsbotten,” sa Edvard, som inte kunde hjälpa att spinna vidare på temat om gravitation.

“Eller är det havsbotten och kustens klippor som trycker bort oss, likt en sjöorm som vill hålla havets sjögräs i perfekt harmoni, ostört av både båtar och bråte?” sa David som med sin ordkonst utforskade ytterligare varianter av sanningen.

“Ångfartyget är nedsjunket en bit i vattnet. Å ena sidan leder det till att en viss mängd vatten blir bortryckt från där det annars skulle vara, som om en liten grop gröptes i havet. Detta är vatten som liksom trycks bort, längre bort från jordytan dit gravitationen annars vill dra det.”

“Å andra sidan, när båten sjunker ned en bit i vattnet så kommer den närmare jordytan. Men om båten sjunker så djupt att den trycker bort mer vatten än vad båten med sin last och sina passagerare väger, då kommer gravitationen hellre dra tillbaks lite vatten i gropen och därför trycks båten uppåt. Det är som om gravitationen vill hitta en balans mellan båt och vatten så att, totalt sett, fler tunga saker är närmare jordytan.”

“Likt en sjöorm som vill att saker och ting ska vara i harmoni och balans,” sa David.

“Så, herr poet, är sjöormen i den mustiga beskrivningen naturkrafterna som ställer saker och ting i ordning, eller,” frågade Edvard.

“Precis! Du talade om gravitationen som om den var en grej som kan tycka och tänka. Men det är ju ren och skär dikt. Sjöormen är enklare och häftigare, säger jag. En sjöorm har önskemål. Den kan till och med vara lite busig och oberäknelig, kanske skaka om två uppfinnare som har lånat vattnets kraft. Att vi inte kan se sjöormen med ögonen är väl ett mindre problem.”

David gillade att leka med ord. Det var som om man kunde utforska, förstå, till och med skapa nya saker genom ord. Han visste också att Edvard var klyftig nog att vara en god partner i ordkonstens tango.

“Okej, ska det vara på det viset, då får vi analysera din present från Maria,” sa Edvard. “Hon gav dig stickade ullvantar. Låt oss analysera detta.”

“Vantar är en värmeteknisk uppfinning. De minskar konvektionen. Vad är det, undrar du,” inledde Edvard.

“Det har du rätt i att jag undrar. Men jag undrar också vilken värmetekniker jag ska tacka för att de uppfann vantar,” sa David.

“Konvektion är vad vi kallar transport av värme genom ett flöde av luft eller vätska. Till exempel, om du tar en bit varm mat på din gaffel och blåser så svalnar maten snabbare. Det är konvektion. När vi går ut i den bistra svenska vintern, så vill vi hindra oss själva från att svalna för mycket. Med andra ord, vi vill hindra luft från att strömma fritt kring vår kropp. Kläder och vantar minskar konvektionen,” sa Edvard.

“Fast varför ull och inte en bunt löv eller ett par pappersark? Är det för att lammets ull skapades för att värma, att det är ullens hjärta, så att säga, medan löv och papper har sitt hjärta i annat syfte?” flikade David in från gränslandet mellan skämt och visdom.

“Oberoende av vad som är ullens så kallade hjärta, det fina med ull är att den är full av små fickor med luft, likt en riktigt tät och snårig enbuske, fast ännu mindre. Luftfickorna gör så att ull har både låg vikt och att den mesta luften under och i ullen i de stickade vantarna inte kan strömma fritt in och ut i den kalla omgivningen.”

“Alltså, Maria har gett dig en present som består mest av luft som hindrar annan luft från att röra sig fritt kring dina händer. Att vara varm i den svenska vinter är till största delen en fråga om att styra luft,” sa Edvard med ett leende.

“Låt oss nu höra vad sjöormen, hjärtat och den faderullan har att säga om vantarna,” sa Edvard och tittade uppmanade på David.

David la ena handen över sitt hjärta och med en ton likt en skådespelare på en teaterscen så sa han:

“Tråd och värme, hantverk och vackra mönster. En tråd spunnen av Marias hand och omtanke. En tråd inuti vilken jag finner värme från kylan. En tråd formad att se vacker ut, så att när mina ögon tåras av den kalla vinden långt iväg från mitt hem, så skådar jag traditionella mönster tråden ritar likt en artists pensel på mina händer. En tråd från får och lamm längs älven som i den stundande vintern skall äta av det gräs jag slog med lie och Maria räfsade ihop efter mig under slåttern. Ullens hjärta är en fråga vi kan diskutera tills vi är blåa i ansiktena. Men, käre ingenjör, inte är du så grön som du låtsas. Vantarnas hjärta förstår du säkerligen, sitter ju här, rött och hett, där mitt hederliga hjärta sitter och bultar friskt.”

En liten stuga bland tallar på en låg klippö; en ensam segelbåt på det krusiga vattnet och skogklädda öar i fjärran.
Vy i skärgården David och Edvard reste igenom.

Edvard skakade på huvudet. Allt detta poetiska snack kunde ju betyda vad som helst. Varför inte göra det klart och tydligt.

“Okej då. Den där fiskestugan där ute på kobben. Dags att analysera den i detalj, tycker jag. Det geologiska först, sedan tar vi och lyssnar på sjöormens hjärta,” sa Edvard och pekade på en ensam liten stuga i skärgården.

Huvuden skakades bland båtens andra passagerare. Vad höll de där två unga männen på med? I timmar har de suttit där och snackat gallimatias. Den ena såg formler och krafter överallt, den andra spann historier av ordlek och dröm. Det var väl helt enkelt bara en fråga om käk, kläder och en kåk.

Passagerarna frågade sig själva: Tänkte de verkligen prata öronen av varje passagerare? Varför hör man saker genom öronen? Hur har språk egentligen uppstått?