Vandrarnas Väg

Med stövlar på fötterna stod David och Edvard på några kalla och blöta stenar vid älvens kant. Smartmaskinen gnisslade lite medan den utförde nya beräkningar.

Björkarnas löv var gula och nätterna hade blivit kalla. Det var höst. Älvens vatten var därför också kallare. Så när David och Edvard arbetade på nya planer för en bättre bro över älven, blev deras fötter kalla.

För att inte bli förfrusna eller uttröttade av sitt arbete, gjorde de andra saker ibland. David hade till exempel hjälpt Olle och Johan med årets sista potatisskörd, och Edvard hade undervisat matematik i byns skola. Lite variation i utmaningarna värmer själen, tyckte de båda.

Dagens rutin bröts av Marias höga skrik.

“David! Kungen! Edvard! Maskin! Brev!”

Hon var andfådd och vevade ett papper i handen. Hon kom springande uppifrån Olles och Kristinas gård.

Med förvåning och viss oro klev David och Edvard upp från de blöta och kalla stenarna. Maria snubblade nästan omkull, men David tog emot henne. Hon var utmattad och hennes ögon var vidöppna.

“Brev! Kungen har skrivit brev till er!” skrek Maria. “Pastor Frid fick svar på sitt brev. Han skrev till folk söat. Halva Sverige talar om kyrkan er. Nu måste ni lämna oss. Alla vill ha er. Kungen också. Ni kommer att glömma oss. Vad duger vår lilla by till för storfolk.”

Även om meningarna var fullständiga så var det fortfarande oklart vad Maria försökte kommunicera. Inte nog med det, hon pendlade mellan lycka och sorg, glädje och uppgivenhet.

Det var alltså inte konstigt att varken Edvard eller David förstod vad som pågick.

“Ta tre djupa andetag. Sedan ge oss lite bakgrund till vad du säger, annars förstår vi inte,” föreslog David.

Med en fnysning tryckte Maria brevet i näven på David.

David började läsa. Det var ett långt brev skrivet i den finaste handstilen. Trots det tog det bara några sekunder innan det var David som ropade märkligheter.

“Prisad vare vår budbärare. Maria, du är vår korp. Eller är det duva? Edvard, packa pomadan och den bästa tvålen,” sa David och kramade om Maria plötsligt.

Edvard visste bättre än att försöka tolka vad David och Maria sade. Han tog brevet ur Davids hand och började läsa. Efter några rader läste han högt för att inte missa något.

“Det är med glädje Vi Karl, med Guds Nåde, Sveriges, Norges, Götes och Vendes konung inbjuder er till Stockholms Kungliga Slott för en audiens. Er maskin och bedrift vid Gideälven har givit Oss hopp och aning om ett modernt nordisk rike. Längs tågräls och älv, vid bro och berg, i stad och skog, kom låt oss bygga och förstå det nya, det bättre och sanningsenliga.”

Edvard tittade upp tyst. Ett kort tag stod han bara still och tittade runt sig.

“Äntligen!” ropade han, skrattade till och med full kraft kastade han alla papper med beräkningar i luften.

Han insåg att det var bäst att fånga in papperna med formler och halvklara planer för bron över älven. Så med Davids och Marias skyndsamma hjälp fångade de arken som föll ned från himlen och trädtopparna. De kunde inte hjälpa utan att skratta lite åt hur tramsigt det såg ut där de skuttade runt och knuffades. Lite blötare, smutsigare och kladdigare än förut var papperna snart återigen i en bunt i Edvards händer.

“Ungdom, säg nu, vad hoja ni om? Vad nyheter söifrån har fått er alla att va som en tok?” frågade Kristina som kom haltandes från gården. Hon hade sett och hört Marias ankomst och i den högsta takt gamla trötta knän tillät rört sig ned till älven och smartmaskinen.

“Goda nyheter, Kristina. Kungen har hört talas om vårt arbete och vill träffa oss,” svarade Edvard.

“Se där, den stora världen lockar på er. Jag sa till en Olle i våras när ni kom, att dessa pajkar skulle bli stora. De är den vandrande sorten, sa jag,” sa Kristina. Hon tittade på dem alla och nickade.

“Jag var bara en liten jänta när farbror Pär vandrade ut i den stora världen,” fortsatte hon. “Han fick också ett brev söifrån. Han ville bort från gården, slåttern och socken. Armén var hans sätt. När jag såg er jubla tänkte jag på honom.”

“Han gick ända ned till Leipzig i Sachsen och stred mot Napoleon. Ni vet väl att svenska pajkar var med och stred mot Napoleon, den franske tyrannen. 1813 tror jag det var. Det var Sverige med Ryssland, Österrike och Preussen. Dom säger att så många som en halvmiljon soldater var där och stred.”

“Min farbror Pär var en av dem. Han berättade om det många gånger. Krut och hovar som lät som åska och skakade marken likt bergtroll, sa han. Det krävde stort mod. Fasansfullt mycket förstördes där. Det ändrade många liv.”

“Så han kom tillbaks? Det var ju ett stort och blodigt slag lärde jag mig i skolan,” sa David.

“Jo, han kom tillbaks hit till byn. Kanonerna, granaterna, bajonetterna och kulorna lyckades inte ta honom ifrån oss. Han blev trots allt en gammal och vis man. Han hjälpte Olle och mig när vi var ungfolk. Det var magert de första åren. Men en Pär var redig och delade hö med oss en kall vinter och hjälpte med röjningen när vi ordnade med potatisåkern vår. Ett gott hjärta hade han.”

“Hur kom du att tänka på honom när du såg oss jubla? Vi åker inte söderut för att slåss med en tyrann,” sa Edvard med förvånad röst. Han tyckte Kristina talade om tragiska saker när man borde vara glad över framgången.

“Jag menar inte att missunna er något,” sa Kristina. “Visst är det en god nyhet. Era fina uppfinningar och smarta skallar ska inte bara vara till vår fördel.”

“Men jag är en enkel kvinna,” fortsatte Kristina. “Mina vänner och familj är bonnfödda, de lever sina liv inte mer än en dags resa med häst från där de föddes. Farbror Pär var undantaget. När han vandrade ut i världen för att göra något stort så kallade Gud honom nästan hädan. Den stora världen ger inte enbart, den tar och förändrar också.”

“Jag vet att jag är inte den enda i byn som bryr sig om er två. Nu ska ni vandra vidare… vi hoppades nästan…”

Kristina snörvlade lite och tystnade.

“Men din farbror kom tillbaks en bättre man, eller hur? Kanske det blir så den här gången också, vem vet,” föreslog David i hopp om att hans ord kunde muntra upp stämningen en smula.

“Kanske. En del de behöver vandra för att hitta sin utmaning, sin visdom och sin plats i skapelsen,” sa Kristina.

Maria plockade upp ett pappersark de hade missat tidigare och gav till David som stod bredvid henne.

“En del behöver inte,” viskade hon lågt, som om hon talade till sig själv.

Kristina haltade tillbaks upp till gården. Hon lovade att hon skulle förbereda en särskilt god middag med trattkantareller och grädde för att fira nyheten. Medan Edvard packade ihop papperna och böckerna så tittade David ut över älven. Den strömmade friskt och konstant, dess rika flöde samma lockelse som en gång hade fått Marias, Kristinas och de andras förfäder att slå sig ner här, för hundra år sedan, tvåhundra år sedan, eller ännu längre tillbaka i tiden.