Skapelsen Krav

“Högst ärade åhörare, hederliga damer och herrar, snickrande sockenbor och slåtterstarka själar, samt allmänt redliga ryggstarka rågbrödsätande filurer från fjälltopp och fäbod, välkomna hit!” sa David högt och tydligt. Han talade till en stor samling bybor, så han tog i rejält, både i ton och ordval.

“Under det halvår Edvard och jag har haft äran att leva bland er, så har vi lärt oss från er att respektera naturkrafterna, de jordliga samt andliga. Så låt oss därför prisa älgen och tacka älven för vad vi idag ska inviga,” fortsatte han.

“Det var i den gråa gångna vintern som vi snöt oss i näven och reste från London, på hav, över berg och genom skog, hit upp till norra Sverige där älgar strövar och älvar strömmar. Vårt mål var en fin by vid en rejäl älv, full med kloka, kapabla och orädda människor… byn vill säga, inte älven.”

“Mer än så visste vi inte. Vilken kraft som drev oss hit vet vi ej. Men den förtjänar vårt hjärtinnerliga tack, eftersom Edvard och jag helt klart kom rätt. Ni är lysande. Kom igen, ge er själva en applåd,” sa David högt och muntert.

Ungefär hundra personer från byarna kring älven klappade lite försiktigt. Det var inte deras stil att vara så stora i orden. Men Davids muntra stil och glada ord var smittsamma. Dessutom, tänkte en del av ångermanlänningarna, han är ju från trakter långt söderut, så man får förstå att David är lite mer käftrik och gladlynt, dom är ju så skapta söderut, sägs det.

“Vad ni ser framför er är något aldrig tidigare skådat. En träkyrka av den finaste sort, i balans, en kreation av natur, matematik, maskin och människors arbete och hopp. Titta på den!” ropade David och pekade på den färdigbyggda kyrkan.

Kyrkan var byggd med timmer från tall och några bitar ek och björk. Den var märkligt hög för att vara av trä, minst tre storlador hög. Kyrkor var nästan alltid byggda med murbruk, åtminstone de som var större.

Det mest annorlunda var alla de torn som stack up från kyrkan. Dessa var inga vanliga raka torn för klockor. Istället hade tornen en form som om de vore en korsning av fluffiga stickade mössor, mogna rödbetor och lyxiga eldspett, fast mycket större. Det var möjligt att gå upp i två av tornen och därifrån titta ut över skog, älv och hustak.

Pastor Frid hade bryggt kaffe och ordnat med sockerkakor. Så med varma koppar och bakverk i händerna gick folket runt och tittade på vad de hade byggt tillsammans. De var alla lite förvånade över vad de hade åstadkommit. Ibland är det svårt att föreställa sig vad arbetet man utför leder till. Det är som om man upptäcker vad man gör medan man gör det.

“Inte visste jag att sådana storheter fanns bland allt timmer på brädgården och verktygen i snickeriet. Jag undrar vad mer som finns att upptäcka däri,” sa Kristina fundersamt.

“Det arbetet skulle kräva ny kunskap och förståelse,” sa Edvard kort som svar.

“Det kräver också inspiration och viljekraft att söka bland det okända och oupptäckta,” sa David.

“Och det kräver i sin tur Guds nåd och förhoppning,” la Maria till de två unga männens lista.

“Hörru ni, glöm inte häst och mannakraft, annars blir timret liggande på hög,” ropade Olle med hög röst som han typiskt gjorde.

“Huvaligen vad mycket som ska till,” yttrade Kristina.

“Men trots det blev det till här i vår by. Ett gott arbete med andra ord att glädjas åt och att dra lärdom av,” sa pastor Frid.

“Jo,” klargjorde Johan.

Kyrkan hade två stora runda fönster. De var gjorda av glas i olika färger, i synnerhet röd och gul, och bitarna hade satts ihop så helheten föreställde något bibliskt.

Drängen Johan stod och tittade på ett av de stora färggranna fönstren. Med solljuset utanför så sken fönstret på ett magiskt vis.

“Hur gjorde ni den? Smartmaskinen sa hur?” frågade Johan.

“Nä. Fönsterna krävde inga beräkningar. De krävde en bit kemi, en skopa inspiration, ett par famnar brasved och en smula lycka,” svarade David på sitt skojiga sätt.

David och Edvard stod under fönstret och pekade på olika delar medan de berättade historien om Solomons fönster, som det hade döpts till.

“Du ser att motivet är skapat av glasbitar i olika färger och former. Bitarna sitter fast i ett slags nät av metall. Inte vilken metall som helst, utan bly. Det kallas för blyinfattat glas och är en metod som har använts i många århundraden för att skapa dekorativa fönster i kyrkor och slott,” sa David.

“Bly är en speciell metall,” fortsatte Edvard. “Inte nog med att den har väldigt hög densitet, den är mer formbar än andra metaller,” sa han.

“Densitet?” undrade Johan.

“Hur tung den är i förhållande till hur stor den är, vikt per volym,” sa David. “En sten har högre densitet än en bit trä, till exempel. Bly har en mycket hög densitet. Det är därför som lod inom sjöfart ofta är gjorda av bly. Föremål av hög densitet sjunker snabbt i vatten. Så på så sätt kan avståndet till sjöbotten snabbt mätas,” summerade David.

“Så jag värmde blyet i ett lod vi hade vid en eld,” fortsatte Edvard. “När bly når en temperatur runt 250 grader, så blir det rätt formbart. Det kan då deformeras plastiskt, som ingenjörerna kallar det, utan att jag måste pressa eller hamra alltför hårt. Så jag pressade det upphettade blyet till den formen som krävs för att hålla glasbitarna på deras specifika plats. Tack vare att vi hade så gott om bly kunde vi forma dessa stora blynät.”

“Lodet var en gåva vi fick på vår resa hit. Märkligt men lyckligt, alltså” la David till.

“Men färgerna? Gult och rött? Hur?” frågade Johan kort.

“Tacka infektion och sår för det,” flikade David in skämtsamt.

“Tacka kemi för det,” sa Edvard istället. “Den gula färgen kommer ifrån små mängder av silvernitrat. Korrekt använt kan den kemikalien färga glas gult. Ända sedan 1300-talet har folk använt den metoden.”

“Tänk, femhundra års gamla traditioner i nymodigheter likt denna byggnad,” sa Kristina.

“Hur som helst, anledningen till att vi hade silvernitrat med oss är att det också kan användas i små mängder för att hindra att sår blir infekterade. Så David och jag hade en flaska med oss på resan. Nu har dess innehåll fått en ny tillämpning.”

“Som sagt, tacka vassa kanter, skarpa blad och trästickor för Solomons fönster,” sa David med glimten i ögat.

“Var inte så busig nu,” sa Maria och puttade på Davids axel. “Det är väl erat förstånd vi ska tacka och mångfalden i skapelsen vi ska vara glada över. Tänk att något kan vara hjälpsamt till både sår och vackert glas. Är inte det underligt? Om silver kan göra det, tänk, kanske en dag kommer guld att visa sig hjälpsamt för arbete och hälsa, inte enbart för konstverk och mynt.”

“Guld hjälpsamt för folks dagliga problem? Nu tokpratar du väl,” sa Kristina.

“Och förstås, det var vår konstnär Maria som ritade mönstret,” sa David och puttade tillbaks. “Det krävdes för att bestämma formen på blynätet, glasbitarna och hur de skulle färgas.”

De tittade upp på fönstret igen. Solen strålade varmt genom glaset.

“Genom vishet byggs huset, och genom förstånd hålles det vid makt. Genom klokhet blir rummen fyllda med allt vad ädelt och ljuvligt är,” summerade pastor Frid. “Jag tror resten av riket kommer att höra talas om detta,” la han till.

Från kyrkans torn betraktade byborna älven, skogen och långa rader av det hässjade höet på fälten. Några skolbarn mätte pelarnas tjocklek och muttrade om kritisk last, medan ett flertal personer stod stilla och andäktiga vid altaret i kyrkans östra del. En grupp äldre män och kvinnor debatterade livligt om tornen var mer lika lökar, rödbetor eller vattendroppar som fångat solljuset, samtidigt som ett par drängar med iver berättade hur de nästan hade tappat en av de tunga pelarna under konstruktionen. Var och en fann sin egen väg att förstå och beundra den gemensamma skapelsen.