Älvens MatematikKapitel 17

Planscher

Idéer som berättelsen stannar vid. De hamnar här när du läser förbi dem.

Inga planscher än. När berättelsen stannar vid en idé hamnar planschen här.

Davids anteckningar

Orden David lär sig på vägen.

Inget här än. Orden David lär sig på vägen skriver han upp här.

Inställningar

Ljus
Textstorlek
Rörelse

Kapitel 17

Möjligheter Och Restriktioner

Vår · Malmö

En grupp välklädda och allvarliga personer vandrade längs Ribersborgsstranden i nordvästra Malmö. Det var en varm eftermiddag på våren. Men de var knappast där för att ta ett uppfriskande dopp i Öresunds saltvatten.

David och Edvard var del av gruppen. Flera representanter från Sveriges regering, riksdag och militärmakt var också där med sina stövlar och lackskor i sanden.

“Så ni tänker er här?” frågade David.

“Lite längre söderut, närmare Limhamn vore lämpligare,” svarade en man med pipskägg.

“Beroende på den beräknade hållbarheten förstås,” sa en tredje person i gruppen klädd i välskräddad ulster med cape.

“Glöm inte att den ska vara hög nog också. Våra slagskepp och fregatter ska kunna passera,” sa en amiral i uniform.

Tidigare på dagen hade David och Edvard fått veta att den stora, hemliga idén var att bygga en bro mellan Sverige och Danmark, närmare bestämt, mellan Malmö och Köpenhamn.

David blickade ut över vattnet. På andra sidan var Danmark synligt som ett tunt grönt streck vid horisonten. Avståndet var runt tjugo kilometer. Det skulle krävas mätningar av vattendjupet, vattenströmmen, vindhastigheter och så vidare. Med eller utan smartmaskinen, var detta ett stort projekt. Men med smartmaskinen vid Göta älv var det möjligt att omvandla alla mätningarna till en plan. Stål och sten, bultar och pålar, allt var möjligt att ordna med andra ingenjörer.

“Jag kan liksom redan se det,” sa David inspirerat och började veva med händerna i Danmarks riktning. “En bro som knyter folk tillsammans med gemensamma ambitioner, bygglädje och framtidshopp.”

“Den ska vara vacker. Det är viktigt. Funktion utan skönhet leder till trötthet, och trötthet leder till förlust av funktion. Så föreställ er en hög bro med rejäla stadiga valv. Valven är höga, så höga att varje amiral kan lugnt och fritt navigera sitt skepp. Valven är fint gjutna med all dess hållbarhet inbakat i design i enlighet med klassisk visdom. Jag ser nyrenässans, men jag ser också modern gotisk stil. Valmöjligheter!”

Ett collage av drömlika broar över vatten, med händer som sträcker sig upp ur diset.
Visioner av en bro mellan Sverige och Danmark

“Moderna lampor förstås! En bro måste vara duglig dag och natt, i klart väder och i dimma. Jag ser en ny tradition ta form för unga par och gamla romantiker: promenad på bron under sommarkvällen under lampornas varma sken.”

“Här är en lite tokig idé. Tänk om vi har två parallella banor över bron. Ena banan för häst och vagn, den andra banan för tåg, fast med gemensamma pyloner. Fler valmöjligheter!”

Det var som om David kunde se vackra broar ta form där hans händer vevade. Detta skulle bli världens längsta bro. Den skulle bli ett praktexempel av ingenjörskonst. Fria idéer, smarta planer, resolut handling, tänkte han.

Broar var utomordentliga symboler. David hade lärt sig att Sverige och Danmark hade århundraden av konflikter bakom sig. Engelbrekt Engelbrektsson hade satt trenden på 1400-talet. Karl den Femtonde hade omnämnt idén att föra de skandinaviska folken närmare varandra så att gamla konflikter inte blev grund till nya konflikter.

Flera personer i gruppen utbytte blickar med höjda ögonbryn. De var ovana att skåda ett så friskt och fritt kreativt flöde.

“Ja, det är ju ett sätt att se på frågan,” hördes från gruppen av höga hattar. “Men det finns ju ytterligare synvinklar och prioriteter, särskilt när det kommer till nationellt styre.”

Tanken på att bygga en bro gjorde David munter. Han visste inte riktigt varför. Som om en lekfull ande lockade på honom, vadade David ut en bit i Öresunds vatten.

“Här, där jag står, kära åhörare, kommer en dag en bro att stå. Glöm sjösjuka färder till Själlands kust. Kasta ut klumpiga tidtabeller om när, var och hur ni kan hitta en enkel båt över sundet. Sätt er i sadeln när ni är fria, eller för den delen, om ert hjärta är gott, ta fram spatserkäppen och förflytta er fritt över forna förbjudna hinder till en krog för lite smørrebrød eller fryntligheter på Tivoli.”

Personerna på stranden harklade och skruvade på sig. David vadade tillbaks upp, och gruppen vandrade vidare längs stranden.

“Ett uppdrag likt detta kräver en viss finess och diplomati,” sa till slut mannen i ulster och cape. “Vi lever i en föränderlig tid med nya gränser, ny ledare, till och med nya länder. Tänk på det som en stor bal. Vi rör våra egna ben och armar, men när vi alla är där och trängs på parketten så får vi hitta en rytm mer eller mindre som de andra. Om inte, ja då skaver det. En stor bro mellan länder är som att ta ut svängarna lite extra i wienervalsen.”

David balanserar på ett ben i vattnet, med armarna utsträckta och ett leende.
David står i Öresunds vatten.

“I andra ord,” la pipskägget till, “ett gott ledarskap för detta projektet kan inte kliva på några tår och måste läsa rummet väl, så att säga, så att dansen inte skadar oss. Diplomati är en balansgång med ord och gester,” avslutade han.

De nådde snart de parkerade ekipagen och de allvarliga typerna tackade David och Edvard artigt innan de klev in och red iväg.

David och Edvard vandrade till Hotell Svea där de hade checkat in. Davids byxor och strumpor torkade i vårvärmen. Lite blöt blir man om man använder Öresund som scen.

En promenad var också lämplig eftersom middagen på hotellet bestod av flera och stora portioner med mat. Skånska portionsstorlekar, hade kocken sagt.

“Brobyggande är inte för mig,” sa Edvard kort när de satt och väntade på efterrätten.

“Vad menar du?” frågade David.

“Du och jag har nått framgång,” sa Edvard. “Vi har, som du har sagt tidigare, gett folket en gåva genom vårt arbete. Vi har använt den kunskap och de förmågor livet har gett oss, och vi gjorde vår plikt, hederligt och väl. Nu har vi ett val att göra. Ett svårt val. Vilken av alla möjliga vägar framåt är rätt och riktig?”

“Märkligt, eller hur,” fortsatte Edvard. “Under vårt äventyr har vi haft en väg framåt, ja ibland trodde jag till och med ingen väg framåt. Minns du hur jag satt och surade för ett år sedan när vi hade byggt smartmaskinen uppe vid ladan, inte nere vid älven?”

“Nu är det tungt igen, men på ett annat vis. Vi erbjuds pengar och berömmelse av alla möjliga typer. Kom hit och bygg ditt, gå dit och bygg datt. Men vad är det goda valet nu? Vi är friare än någonsin i valet framför oss, vilket gör det märkligt klurigare också.”

“Så jag har funderat och analyserat. En bro, även en storslagen bro, passar andras kall bättre än mitt. Min plikt är att följa en annan stig.”

Det var sällan Edvard talade med sådan övertygelse om annat än kemi, matematik eller ingenjörskonst. Så David hade lyssnat noga. Han var tyst och tänkte.

Smartmaskinerna hade gett dem mer frihet i hur de konstruerade vägen framåt. Fast även om det fanns tusen alternativ, kanske ännu fler, så kunde enbart ett väljas. Vad som var viktigt för dem, och vad som var vist, spelade nu en större roll än någonsin tidigare.

Så Edvard hade tänkt rätt, insåg David.

En varsin talrik med varm äppelkompott fulländad med en generöst gräddklick ställdes på bordet. David och Edvard åt med njutning. Sötman och syrligheten var i perfekt balans. Vissa svenska maträtter liksom värmer anden lika mycket som de värmer strupen och magen.

“Så vilken väg framåt tänker du dig,” frågade David.

“Vet inte exakt ännu. Vi har några dagar här till, så jag kommer att ta mitt beslut snart efter lite mer analys,” svarade Edvard.

“Vi får se hur lång tid det tar innan den där utvärderingsnämnden hör av sig,” sa David. Han lutade sig framåt med ett busigt leende. “Eller tror du att utvärderingsnämnden måste kalla ett möte först med beslutsnämnden och kommunikationsstyrelsen innan vi får veta?”

En tallrik äppelkompott med en klick grädde.
Luxuös äppelkompott med gräddklick.

Edvard log och skrapade ihop de sista bitarna av äpple på talriken.

“Missförstå mig inte nu,” sa Edvard, “men du vill egentligen inte jobba på detta brobygget heller.”

“Va? Vad är det för konstig analys. Brobygge är både viktigt och symboliskt, två produktiva saker jag gillar. Tanken gjorde mig glad,” sa David.

“Du klev ut i vattnet och pratade poetiska konstigheter, vevade med armarna som om en svärm mygg surrade runt dig. Jag känner dig. Du är lite stollig, tack och lov, men inte så stollig att du saknar kontroll. Det var knappast ett exempel på diplomati du uppvisade. Jag tror att innerst inne så ville du skrämma de höga hattarna lite så att de inte ber dig leda arbetet, så att du är fri att göra något annat,” sa Edvard.

David och Edvard tittade på varandra. Detta hade varit ett ärligt och fritt samtal. Andra ingenjörer och matematiker kunde köra smartmaskinen. Den magnifika bron kunde alltså byggas utan att David och Edvard tog del. Så mycket var klart. Men hade verkligen Edvard sett något David inte förstod om hans egna hopp och önskningar? Det var inte lika klart tyckte David.

Med glimten i ögot lyfte David talriken till ansiktet och slickade i sig de sista bitarna äppelkompott. En del saker var för goda för att låta höjda ögonbryn sätta stopp för.