På Och Under Ytan

“David! Edvard! Sanna mina ord, det är verkligen ni! Vilket sammanträffande.”

Det var en tidig kväll när en äldre man i stort vitt skägg på en sidogata till Lilla Torg ropande högt till David och Edvard. De hade tidigare betraktat de nybyggda flervåningshusen i Södra Förstaden, söder om kanalen, när deras samtal på vägen tillbaks avbröts av mannens höga röst.

“Sigurd? Är det du?” ropade David. Lite äldre, ännu mer lik de visa gubbarna avbildade i kyrkorna, men utan tvekan, bland de låga husen i Malmö, stod den norska kaptenen som förra året hade styrt skeppet mellan London och Trondheim.

“Är dissa pågarna du har skräppat om att du känner? Min liv och kniv, de är det! Jag känner igen dem från Söndags-Nisse,” gormade en något yngre man i skägg bredvid Sigurd.

Efter ett par resoluta handskakningar så framgick det att Sigurd var i Malmö med sitt skepp på en rutt mellan Riga och Trondheim. I Malmö hade han träffat en vän, Jöns, som nyligen hade befordrats till kapten. Av en ren tillfällighet hade de sett David och Edvard.

“Får jag en chans att träffa Sigurd så gör jag det,” berättade Jöns. “Jag var en riktigt klabbsock innan jag lärde mig navigation som elev på hans skepp.”

“Jag gör vad jag kan för att ära vårt gamla hederliga yrke. Men nog om det,” sa Sigurd. “Jag läser om er två ibland när jag hittar en tidning. Till och med nere i Italien skriver de om ‘Il Grande Macchinone Svedese Acqua-Matematico.’ Jag är inte den enda som tror det hela är mystiskt. Hur kan vatten bli matematik? Hur som helst, vad har ni sysslat med annars?”

David och Edvard gav Sigurd och Jöns en snabbversion av det gångna året, allt från det smått dramatiska till det mycket dramatiska.

“Så nu ska ni bygga bro här i Malmö?” frågade Sigurd när historien nådde Davids och Edvards besök i Malmö.

“Nej, tyvärr,” svarade David. “I morse fick vi veta att de inte vill ha oss. De ska använda vår maskin vid Göta älv, men utan vår inblandning. Kanske bäst så, vem vet, men ja… så blev det.”

“Sicka fubbickar,” flikade Jöns in. “Då får ni hitta på något bättre nu. Du får åka upp till skogsbygden, vet ja. Tidningarna sa att du var förtjusad i all sköv och fluer där oppe,” sa Jöns och dunkade muntert David i ryggen. “Om några dagar ska jag opp dit med ett lass skånskt tegel. Hela Sverige vill köpa vårt röa tegel.”

“Så bär det av hemåt nu?” frågade Sigurd.

David och Edvard tittade på varandra med villrådiga ansiktsuttryck.

“Är ni för unga för att tänka på sådant, pojkar?” sa Sigurd. “Efter att jag har varit iväg på en lång resa är jag glad att jag har ett ljuvligt hem med fru och barn att återvända till.”

“För några år sedan var jag ända nere i Alexandria i Egypten för ett lass bomull. Ni vet väl att de kallar det för det vita guldet. Handeln med egyptisk bomull är enorm.”

“Hur som helst,” fortsatte Sigurd, ”det var så intrycksrikt. Mat jag aldrig har ätit förr, vackra och färggranna hus av en sort jag aldrig har sett tidigare, och så varmt att mitt skägg droppade av svett. Ett äventyr långt utanför det vanliga.”

“Alexandria var där Euklides bodde och skrev sin bok om geometri,” mumlade Edvard. “Den viktigaste boken från Antiken, om du frågar mig. Rakt på sak, logisk och tydlig.”

“Jag är mer vän av Xenofon,” viskade David.

“Hur som helst, trots alla intryck så var inget att jämföra med känslan av att återvända hem. Det är grunden på vilken jag står, som håller mitt skepp flytande när sjöormen är i farten, så att säga. Mina äventyr på haven, de farliga samt de fantastiska, får sin mening tack vare hemmet i Trondheim. Annars vore mitt skepp inte värt mer än drivved. Mitt hem är ett hus, men mer än tak och väggar, det är en boning för själen också,” sa Sigurd med en darrning på rösten.

De stod tysta ett tag på gatan. Det var höga ljud omkring dem. Malmö var en växande stad med flera nya fabriker och bostäder. Så sent som 1864 hade järnvägen mellan Stockholm och Malmö fullbordats. Flera skåningar som för bara en generation sedan hade bott i gårdar och arbetat på jordbruken i Malmös omnejd, bodde numera i staden.

“Ja… vi har lite att tänka på,” sa David till slut.

“Var är smartmaskinen när man behöver den?” sa Jöns med ett leende, och tittade busigt på Edvard, petade lite på hans axel och sa, “vi kunde ju ha frågat den annars vad som är rätt och riktigt, vridit på kranen och sett efter.”

Edvard blev lite sur. Han förstod att Jöns refererade till den fåniga skämtteckningen.

“A jamen du, jag tråkar dig bara lidde,” sa Jöns när han såg Edvards min. “Du står där med händerna i lomman och ser lealös ut. Du är väl smartast i hela Sverige. Jag kan styra båt och skörda pantofflor, men inte möe mer än så. Med vad du har innanför pannbenet så har du så möe gott du kan göra, påg.”

“Jag är inte smartast i hela Sverige. Det är Alfred Nobel, tycker jag,” svarade Edvard kort.

“Va? Dynamitgubben?” ropade Jöns.

“En riktig krutgubbe, sägs det,” sa David snabbt.

“Verkligen? Har han kort stubin, eller är det liksom tvärtom?” sa Jöns med ett leende.

“Sådant skvaller är sprängstoff för tidningarna och det gillar vi inte,” sa David.

Jöns och David skrattade tillsammans.

Sigurd vände sig till Edvard, som verkade mindre road av ordleken, och frågade:

“Edvard, min pojk, så vore det inte rätt att jobba med herr Nobel i så fall? Ni uppfinnare och ingenjörer, ni kan väl vara lärlingar också, inte alltid vara egna och självständiga. Det blir lätt ensamt i så fall. Därtill, en del sysslor och hantverk, så att säga, lär man sig genom att gå tillsammans med andra som har vandrat på en snarlik stig, bli klok genom att vistas bland de kloka, som det står skrivet.”

“Ta Jöns, till exempel,” sa Sigurd och tog ett rejält grepp om skåningens överarm. “Det var inte länge sedan som han inte kunde runda Falsterbonäset utan att köra på grund på en sandbank. Ibland kan han vara en riktig drulle. Sanden under havsytan rör på sig med stormar och strömmar. Det finns inga kartor som för all framtid kan säga var en sandbank ligger. Plötsligt en dag ligger det en sandbank kanske en meter under ytan där det tidigare var djupt vatten.”

“Att ta skeppet från Öresund in i Östersjön kräver alltså något mer än en bättre karta. Det kräver en känsla för att läsa och förstå den verkliga världen till den grad vi kan se den. En man som saknar förståelse för att saker och ting under ytan kan förändras och är i ständig rörelse, ofta helt oberoende av oss människor, ja han kör tids nog fast, med kölen eller vad han nu är ute och åker i.”

Edvard nickade. Det var bra att lyssna på någon som talade klarspråk utan en massa ordvitsar och poesi som man var tvungen att läsa mellan raderna för att fatta, tyckte han.

Än en gång tystnade samtalet och ljudet från vagnarna, folket och konstruktionsarbetena i närheten gjorde sig till känna. Helt klart, när städer genomgår förändring så gör det så med buller och bång.

“Man blir hungrig av alla dessa gåvor av visdom,” sa David. “Om det bara fanns en bra restaurang i närheten så kunde Edvard och jag bjuda på en middag för att visa vår tacksamhet.”

“Mad?! Det säger man ju inte nej till,” ropade Jöns. “Jag vet ett ställe där du kan få allt från grönfor till grisatassar.”

“Skånska portionsstorlekar, hoppas jag,” sa David.

“Vad snackar du för hampedänga! Det är den enda storleken tillåten söder om Linderödsåsen.”

David och Edvard, med Sigurd och Jöns gick därför till en stor middag på kvällen, ett redigt rävamätte, som Jöns kallade det.

Så lades ännu en händelserik dag till äventyret.