Klar

“Edvard, titta vad jag har köpt. Är den inte fin? Den talade till mig och jag var tvungen att köpa den.”

Inne på hotellrummet i Hotell Svea stod halvfulla lådor och resväskor. Det var dags att lämna Malmö bakom sig. David och Edvard hade båda gått ut på en varsin promenad i Malmö för att inte bli helt uttråkade av allt som skulle packas. David återvände från sin promenad med ett gökur.

“Det är väl ett fint träsnideri,” sa Edvard förvånat.

“Från Schwarzwald i södra Tyskland. Inte nog med att de har snidat det vackert på utsidan. På insidan är mekaniken av den finaste sorten,” berättade David.

“Du vet väl att urverk var den mest avancerade mekaniken i flera århundraden. Enbart våra smartmaskiner är mer komplicerade. I Kina för mer än tvåtusen år sedan fanns ur av olika slag, och de bästa ingenjörerna under medeltiden och renässansen byggde på stora astronomiska ur i katedralerna i Europa. Så jag tyckte uret på något vis var en bra sak att påminna mig om året som har gått,” sa David.

“Men det är ett väggur. Väggur behöver en vägg,” sa Edvard.

“Då får jag skaffa mig hus och hem. Om jag inte kommer att tänka på en bättre anledning, så får behovet av en vägg till mitt vackra gökur vara skäl nog,” sa David med ett leende.

Davids komiskt omvända logik var inget nytt för Edvard. Under ytan var David mer förnuftig, visste Edvard.

“Jag råkade hitta en samling böcker i hamnen när jag var ute,” sa Edvard.” De var på väg upp till Lund. Jag köpte några stycken. Bra grejer från kontinenten, som passar mina planer.”

“Så två eller tre böcker av någon skäggig typ i Göttingen, Glasgow, eller Zürich?” frågade David.

“Nja…” mumlade Edvard. “De levererades nyss. Jag får nog köpa extra biljett på tåget,” sa Edvard och pekade mot innerrummet.

David gick och tittade. Där stod två rejäla travar med böcker, kanske femtio eller sextio stycken totalt, de flesta tjocka och tunga med tyska, franska och engelska titlar.

David skrattade till.

“De kan vara bra att ha,” sa Edvard.

“Så du ska knöka i dig vetenskap och matematik tills formler och ekvationer kommer ut genom öronen? Du behöver variation. När jag inte är där, vem ska då förse dig med historier om mystiska monster, gamla greker och ordlek,” sa David.

“Jag köpte lite skönlitteratur. Ett par böcker av en nymodig fransk författare, Jules Verne, som jag tror kan passa mig. Fast jag får väl skaffa mig nya vänner i Stockholm, som kan berätta om hur atomen faktiskt är som en trumma eller att träskmonstret i gyttjan vet mer fysik än Newton, eller något i den stilen,” svarade Edvard.

“Trumman och träskmonstret!” ropade David som en skådespelare på teater. “Vet du, när jag inte jobbar på min bok, räknar på bron över Gideälven, hjälper till med slåttern, dricker sötkopp, promenerar med Maria, snyter mig i näven, målar tavlor, eller snickrar på mitt hus för min väggklockas skull, då ska jag skriva på fabeln om trumman och träskmonstret.”

“Så du ska författa boken om smartmaskinen alltså? Har den där greven från Sällskapet lovat att han ska publicera den?” frågade Edvard.

“Goda idéer ska spridas. Det är min plikt. Ord och bild är hur vi gör det. Smartmaskinen är en god idé. Så med ord och bild ska jag sprida smartmaskinen och alla dess möjligheter. Det är aldrig bara en fråga om att bygga saker som kan göra något i den yttre världen. De måste också inspirera för att få liv och kraft. Vilken plats är bättre för detta uppdrag än vid Gideälven, vid vår första maskin, i byn, nära kyrkan, bland det goda hederliga folket som tog emot oss och som gav oss liv och kraft.”

“Jag tänker mig boktiteln: ‘Kugghjulens Dans: En Vetenskaplig och Filosofisk Utredning om en Märkvärdig Mekanisk Uppfinning, samt dess Finurliga Förmåga att Bygga Broar över Klyftan mellan det Praktiska och Sublima i våra Lysande Tider.’ Vad tycker du om det?” frågade David.

“Kanske något mer kompakt, säg ‘Kuggfrågor och Krafttag’,” sa Edvard med en skämtsam ton. David skrattade. Det var framgång att Edvard förstod det roliga i ordlek.

“Visst kommer boken att publiceras av greve, kung, brukspatron, domprost, salongsvärdinna eller byförening,” la David till. “Annars skriver jag till dig. Du kommer ju snart att vara i Alfred Nobels verkstad… vän med storfolket,” skrockade David.

Edvard kände hur det knep lite i magen. Det var soligt ute och våren skulle snart gå över till sommar i södra Skåne. Fåglarna sjöng, himmeln utanför var klarblå, och friska varma vindar blåste. Trots det kände Edvard ett visst obehag i kropp och själ.

“Så du åker upp till Ångermanland med Jöns och hans båt med tegelstenar, och jag åker upp till Stockholm med tåg och mina böcker,” sa han. Edvard var tyst ett tag, men han hade något mer att säga.

“Det är alltså så det tar slut,” yttrade han till slut.

“Fullbordan, är ett bättre ord,” föreslog David. “Jag insåg något nyligen att detta är första gången i mitt liv som jag kommer att flytta tillbaks till ett ställe där jag redan har bott och arbetat tidigare, där jag känner folket. Men det känns inte som ett steg bakåt eller avslutning, än mindre som ett misslyckande. Är det inte något matematiskt över det? Jag har både gått framåt och uppåt i en bemärkelse, men runt i en cirkel i en annan.”

“Vi har kanske rört oss på en torus. Den icke-euklidiska geometrin är intressant och både Gauss och Riemann har skrivit insiktsfullt om det. Något i framtida vetenskap, kanske också konst, kommer att ha med det att göra, det är jag säker på, bra matematik har den egenskapen,” sa Edvard.

Han stannade till. Han tittade på David med ett leende. Edvard insåg att han var på vippen att lägga ut texten om något från den märkliga och underbara världen av vetenskap och matematik. Det liksom bara hände ibland. Oberoende av hur monstret i magen kändes, tyngden på böckerna eller ovissheterna som låg i framtiden, så var kunskapen och nyfikenheten likt en ande som seglade i huvudet på honom. Både anden och monstret hade sitt syfte, även när de utan förvarning betedde sig lite märkligt åt, tänkte Edvard. Ingen bestämmer till fullo.

“Förgrening, är mitt ord. Likt ett träd som växer vidare. Å ena sidan nytt och spretigt, å andra sidan sprungen från samma gamla stadiga rötter,” sa Edvard. David nickade. Så var det, så kunde det bli.

Några timmar senare, med sina respektive saker packade och på släp, lämnade David och Edvard hotellet. Tågstationen och hamnen var inte långt borta. Några meter senare på deras väg framåt var det alltså dags att gå på olika håll.

Var det något de hade gjort mycket av under äventyrets gång så var det att tala om allt möjligt och med ordens hjälp förstå och fundera på saker och ting, både de yttre och inre, jordliga och andliga. Om mer behövde sägas fick brev eller telegram duga, tyckte både David och Edvard.

De utbytte varsitt fotografi och satte dem i sina respass. Så, med något mer slitna och valkiga händer än när de lämnade London förra året, tog de i hand, stadigt, ordlöst och hjärtligt.

Davids och Edvards äventyr nådde alltså sin fullbordan och förgrening. Likt äventyrets början krävdes visst mod och beslutsamhet av de båda. För det är ofta så med äventyr. Det är inte alltid helt klart för äventyraren att den nödvändiga förändringen har skett, och att istället för att söka efter nästa gamla vanliga utmaning, motstånd eller problem, så väntade det goda på att upptäckas på ett annat ställe.