Brus på linan

Ett telegram är ström som slås av och på: kort ström blir en punkt, lång ström ett streck. I morsealfabetet är B ett streck och tre punkter, och D ett streck och två punkter. Tappar linan den sista punkten blir alltså B ett D.

Längs linan mellan Stockholm och Göta älv står stationer med jämna mellanrum. På varje station tar en telegrafist emot telegrammet och slår det vidare. Men linan går genom väder. Åska, norrsken och strömmar i jorden stör den, och ibland försvinner en punkt eller dyker upp en som ingen skickade.

Skicka ”MARIA” från Göteborg, Stockholm och Härnösand, och välj väder. Där bruset slår till blir märkena röda. På nästa station är felet inte rött längre. Det reser vidare som om det vore rätt, och nästa sträcka lägger till sina egna fel. Ju längre väg, desto fler chanser för bruset.

Här är mottagarens station inifrån. Linan kommer in genom väggen, passerar en galvanometer vars nål visar strömmen och går fram till morseskrivaren på bordet. Där drar en magnet ner en hävarm mot en fjäder, och när armen går ner trycker den ett märke på pappersremsan. Fjädern är spänd så att den ger efter vid halva den fulla strömmen: blir strömmen starkare än så går armen ner.

Linan är aldrig tyst. Redan innan B:et kommer darrar nålen, eftersom vädret driver egna strömmar genom tråden. När telegrammet väl kommer darrar nålen lika mycket, fast kring full ström. Ett märke tappas när bruset trycker ner en punkt under fjäderns gräns, och ett falskt märke uppstår när bruset lyfter tystnaden över den.

Fler celler i batteriet ger starkare ström, och då spänns fjädern hårdare. Prova två celler i stilla väder och fyra i snöstorm. I snöstormen darrar nålen dubbelt så mycket, men strömmen och fjädern är också dubbelt så starka.

Ett annat sätt att stå emot bruset är att säga allt flera gånger. Stationen får då lika många remsor, lägger dem under varandra och låter majoriteten avgöra varje märke.

Kammen läser remsorna ett ögonblick i taget. Där de inte är överens drar den en tråd ner till det märke som majoriteten gav. För att det ska bli fel måste bruset slå till på samma ställe i mer än hälften av remsorna. Men det tar mer tid att skicka samma sak flera gånger om.

Ett namn ska till Göta älv, från Göteborg, Stockholm eller Härnösand, och tänk dig att Telegrafverket lovar att 95 av hundra kommer fram rätt.

Men varje gång namnet sägs tar det linan från andra telegram. Och batteriet äter zink: dubbelt så många celler driver dubbelt så stark ström genom dubbelt så många celler, så det går åt fyra gånger så mycket. Priserna här är påhittade, men balansakten är verklig.