Från Klarhet Till Klarhet

Det hade varit kallt och regnigt på den leriga vägen som ledde över bergen och in i Sverige. På flera ställen i Europa under våren var det behagligt varmt, kanske till och med soligt. Men inte så i dessa nordliga trakter.

David och Edvard hade med häst och vagn tagit sig österut och över fjällen, eller Skanderna som bergskedjan mellan Sverige och Norge heter. Efter bergen kom djupa skogar. Ibland stötte de på folk på vägen eller i de byar de reste igenom. Alla verkade arbeta hårt i skog och mark, trots det kalla regnet och den våta marken.

På kvällen till den första dagen utan regn, när solen var på väg ned och himlen var vackert rosa i väster, stannade David och Edvard med sitt ekipage. Luften var klar och frisk, som om allt regn och rusk hade gett nytt liv och klarhet till atmosfären.

Edvard pekade ut mot ett vattendrag som forsade friskt och ljudligt en bit från vägen.

“Titta, det där är Indalsälven,” sa han. “Ett praktfullt exempel på det kraftfulla vattnet som forsar fritt genom norra Sverige.”

David tittade på vattnet. Han var fortfarande blöt från regnet de senaste dagarna. Trots det var han glad att se ännu mer vatten.

“Det är en vacker syn. Något mystiskt över det hela. Hypnotiskt, tycker jag, med all den vilda naturkraft älven bär med sig. Likt en drake, demon eller annat väsen,” sa David poetiskt och stirrade på vattnet.

“Så ska vi börja bygga här? Vi kan nog hitta ett torp att bo i någonstans i närheten,” sa Edvard, som hade sett en älv förr och var inte lika förtjusad som David.

“Nej, inte här,” svarade David. “Vi ska bygga närmare en stad, någonstans närmare Östersjön. Du och jag vet hur man bygger, men vi behöver folk att hjälpa oss att bygga,” sa David.

“Därtill,” fortsatte han, “folk är anledningen till att vi bygger smartmaskiner överhuvudtaget. Det är folkets problem vi ska underlätta med maskinerna, trots allt. Utan folk är en maskin inte mer än en hög metallbitar,” avslutade David.

“Låter vettigt,” sa Edvard. “Men vilken älv siktar vi på? Det finns så många. Jag ser på kartan följande alternativ,” sa Edvard, harklade sig, och började lista vad kartan visade.

“I nordlig riktning från Indalsälven har vi Ångermanälven, som också är en älv med stort flöde och som mynnar ut i Östersjön i södra delen av landskapet Ångermanland. Vidare norrut följer fyra mindre älvar, Moälven, Gideälven, Lögdeälven och Örälven. Därefter kommer en större älv igen, Umeälven, som mynnar ut vid staden Umeå. Men då har vi nått rätt långt norrut från där vi är nu.”

“Om vi istället tittar i sydlig riktning från där vi är så har vi Ljungan och Ljusnan. De är något mindre än Indalsälven, men alla dessa har tillräckligt flöde för vad vi behöver,” sa Edvard.

Varken David eller Edvard visste vilket alternativ som var att föredra. I London hade det varit rätt klart var man skulle bygga sina maskiner. Bygg dem nära där andra redan hade byggt sina maskiner, helt enkelt.

Men här uppe i norra Sverige, längs de mystiska älvarna, i de djupa skogarna och bland flitigt folk fanns inga smartmaskiner ännu. Här kunde man inte titta på vad andra hade gjort tidigare. När man är först och mycket är outforskat måste man lita på sin egen förmåga att fatta beslut.

David och Edvard bestämde sig för att ta en paus bredvid älven. Att fatta stora beslut när magen är tom är sällan bra, så de åt lite bröd och några bitar torkat äpple.

Så med den brusande älven på ena sidan och den rosa kvällshimlen på den andra sidan satt de två unga männen och betraktade kartan samt funderade på sin svåra uppgift.

“Regn kommer från solen. Regn i bergen leder till forsande älvar. Alltså, det är solen som kommer att driva våra smartmaskiner,” sa Edvard helt plötsligt.

Vanligen var det David som pratade plötsligt och spontant. Den klara luften, den mystiska skogen eller kanske älvens brus gjorde att Edvard talade och tänkte friare.

“Hur menar du nu? Regn kommer väl ifrån molnen,” sa David.

“Förvisso. Men det är solen som värmer vattnet i sjöar och hav. När vatten är varmt så stiger små mängder med vatten från ytan uppåt i himlen och blir moln. Det är som om värmen gör att små mängder vatten liksom smiter iväg från vattenytan.”

“Därtill så orsakar solen också värmeskillnader på jordklotet. Varmt på ett ställe, kallt på ett annat, leder till vindar. Vindarna gör så att molnen rör sig långa avstånd. En del stormar till exempel rör sig över hela Atlanten innan de når land. Det vattnet som regnade på oss igår kan ha varit vatten utanför Kanadas östkust innan det blötte våra kläder. Hur som helst, tids nog faller vattnet ned igen, uppe i fjällen bland annat.”

“När det vattnet rinner nedåt igen så bildas bäckar, vattendrag, åar, älvar. Ibland också gigantiska floder, likt Amazonfloden, Nilen, Yangtze och Mississippi. Sedan ut i haven och upp igen i molnen, och runt och runt, stort och kaotiskt, rör sig vattnet över jordklotet.”

“Med andra ord, prisad vare solen,” avslutade Edvard och log finurligt.

Med blicken riktad mot David, inte kartan, så satte Edvard pekfingret ned på kartan. De båda vände huvudena nedåt och tittade på kartan för att se var fingret hade landat.

Edvards kalla pekfinger hade landat strax söder om Gideälven.

De såg upp på varandra igen. Var det verkligen så de skulle fatta beslutet vart de skulle åka? Kunde verkligen en slumpmässig placering av fingret, styrt av tillfälligheter ge klarhet i en fråga lik detta?

Ett ögonblicks stillhet föll över platsen. Älvens brus verkade dämpas och vinden i trädtopparna mojnade. Just då brakade det till rejält bakom dem. Torra grenar och kvistar bröts, grankvistar skakades om, och ut från skogsbrynet klev en stor älg. Dess krona hade tolv taggar och det hängde ett lurvigt skägg på älgens hals.

Älgen stannade till och tittade på David och Edvard, dess stora bruna ögon riktade mot dem där de satt stilla och förvånade. Efter ett par sekunder verkade älgtjuren nicka mot dem, innan den långsamt vände sig mot öster och vandrade vidare nedströms längs älven.

David och Edvard tittade på varandra igen. Det var nästan för mycket mystik på en gång. Edvard hade inte rört ett finger, så det pekade fortfarande på Gideälven.

“Skogens konung har sagt sitt. Vårt nästa mål är givet,” sa David och nickade mot kartan.

Ibland driver naturens krafter vanligt folk också, och då är det bäst att uppmärksamma dem, tänkte David. Älven och älgen hade helt klart sagt sitt.

De tittade på kartan och riktade därefter häst och vagn mot Gideälven. Vägarna var fortfarande leriga. Men vinden kändes varmare och det gick lätt nedför också.

Det var alltså med en varm vind i ryggen och skogens konungs rekommendation som de två unga männen körde sina böcker, prylar, och sig själva vidare österut.