Navigation Och Oordning

Både David och Edvard var yra när de skådade Trondheims röda stugor i dimman. Havsresan var nästan slut. Bara ett par minuter till på fjorden, sedan kunde de äntligen gå i hamn.

David och Edvard hade rest billigt och behändigt med ett skepp som transporterade plank och möbler mellan Trondheim i Norge och London. Båten hade avgått från en kaj i London, sedan tuffat österut längs floden Thames, sedan norrut på Nordsjön. Höga vågor från en storm hade skakat om David och Edvard.

Men så är livet ibland: vågigt och stormigt, men med ett mål i sikte.

Deras plan var enkel och ofullständig. Först skulle de nå Trondheim, där köpa häst och vagn, packa prylarna och grejerna och sedan resa vidare österut, över bergen, och in i Sverige där allt det kraftfulla vattnet i älvarna väntade. Varken David eller Edvard visste exakt vad de skulle hitta på när de väl nådde älvarna.

Men så var livet också ibland: inte helt tydligt i varje detalj, men trots det med en tveklös och klar riktning.

“Men hur kan dessa smartmaskiner hjälpa med husbyggen och båtkonstruktioner? Det låter lite konstigt. Hur kan en massa skruvar och kugghjul i mässing, järn och stål räkna matematik, och varför är det bra när man bygger saker? Man kan väl resa hus som förr?” frågade fartygets kapten David och Edvard.

Under de fem dagar det hade tagit att resa med båten hade kaptenen, som hette Sigurd, nyfiket frågat om de mackapärer, böcker och ritningar David och Edvard hade i sitt bagage. De stora smartmaskinerna i London var världskända vid det här laget. Men hur de fungerade och konstruerades var fortfarande ett mysterium för de flesta.

Sigurd var nyfiken och ville förstå. Det kunde väl ändå inte vara trollkonster, tyckte han. Inte på torra land. Havsfolk och sjöorm var en sak, men de var i det mörka havet. På land borde saker ha en förnuftig förklaring, eller?

“Som du vet sedan du var barn, när man bygger torn och hus med träklossar, till exempel, så rasar de ihop ibland,” sa David och vevade med händerna i luften när han illustrerade hur saker rasade.

“Men ibland hittar ett barn ett sätt att placera klossarna bredvid, på, under och mellan andra klossar så att en stor, fin och stabil grej skapas. Kanske ett torn, en bro, eller ett slott för barnet att leka med.”

“Jo då, det känner jag till,” sa Sigurd, “även om mina tvillingar för det mesta slänger klossarna huller om buller omkring sig. Men de har roligt i allt det kaotiska, så det värmer mitt hjärtat vackert.”

“Det kan jag tänka mig,” sa David och fortsatte. “Men enbart ett mycket litet antal sätt att placera klossarna gör dem till ett torn eller slott. De allra flesta sätten är bara oordning. Dina tvillingar gör något mycket naturligt. Oordning är del av naturens rytm.”

“Jag har en formel här för fenomenet,” mumlade Edvard och pekade på en stor och tung bok i sin låda med prylar.

“Innan vi snackar matematik och formler, Edvard, låt oss hålla det enkelt och tydligt,” sa David, som anade att kaptenen inte skulle tycka ekvationerna och symbolerna i böckerna var lika klara och instruktiva som Edvard tyckte. Ibland är det bättre att vänta med detaljer.

David fortsatte sin förklaring.

“Detsamma gäller när vuxna bygger. Så att konstruera stora grejer, likt en båt eller ett hus, från många små delar är som att leta efter något sällsynt och förfinat i en hög av allmänt tjafs. Det är likt en upptäcksfärd upp på en bergstopp i djupa skogen. Du vill nå en särskild plats, inte vilken grästuva eller sten som helst. Om du har karta, kompass och lite sunt förnuft om hur man nyttjar dessa hjälpmedel, ja då kan du navigera till bergstoppen.”

“Låter rimligt. Kan du tänka dig att vikingarna från Norge reste utan kompass. De hoppade i båten och dök upp på Island, Grönland, till och med Newfoundland. Tokigt folk,” sa kaptenen som visste ett och annat om folket som hade rest västerut från Norge för ungefär tusen år sedan.

“Trots vad dina föregångare på Nordsjön och Atlanten gjorde, så håller du säkert med om att karta, kompass och sunt förnuft är något väl värt att lära sig och nyttja? Alltså att detta är bra teknologi och kunskap för att hitta rätt?”

“Jo då!”

“De böcker vi har här och all matematik i dem beskriver den värld, så att säga, av möjliga konstruktioner. Det är inget vi kan titta på och traska runt i, som skog och berg, men likväl, hus och båtar följer regler och naturlagar som vi kan förstå, kartlägga och navigera.”

“Det fina i kråksången,” fortsatte David, “är att smartmaskinerna gör att vi kan räkna matematik mycket snabbare och noggrannare. Vi kan, så att säga, navigera till de mest sällsynta, förfinade, snygga, stora, grandiosa, och häftiga konstruktionerna, som annars vore för svåra att hitta,” avslutade David.

Sigurd krafsade sig i skägget. Det var inte helt klart, tyckte han, hur matematik och konstiga formler kunde fungera som kartor. Men det var sant att bygga saker var svårt. En spik på fel plats eller en för tunn balk i taket, och allt kunde rasa sönder när snön kom.

Så nog kunde det vara lite som att gå på upptäcksfärd.

Men kunde dessa konstiga maskiner verkligen fungera som navigation helt av sig själva, funderade kaptenen. Kanske det satt en vätte eller ett troll i dessa maskiner, trots allt, och tryckte på knappar och drog i spakar. Det kunde inte helt uteslutas, tyckte kaptenen, även om de två grabbarna säkert skulle säga att det var all logik och inget trolleri.

“Man får nästan svindel när man tänker på allt nytt och storslaget ni säger att man kan göra med dessa magiska maskiner och fiffiga formler,” sa kaptenen.

“Eftersom ni har snackat om navigation så ska ni få en gåva på vägen,” sa kaptenen. Han rotade runt i en låda och plockade upp vad som såg ut som ett långt rep. I slutet av repet satt en stor klump metall.

“Detta är en lodlina. Vi båtfolk har använt detta för att navigera havet i många hundra år. Att veta djupet där båten går är viktigt. Med en enkel lodlina med en blytyngd kommer man långt.”

“En massa finesser är inte alltid nödvändigt. Ibland är det enkla, prövade och traditionella bäst för att hitta rätt, kom ihåg det,” sa kaptenen och räckte över lodlinan.

Både David och Edvard kände dess tyngd. Den var lite nött av tiden, men fortfarande ett rejält instrument, som säkert hade tagit del i flera av Sigurds äventyr.

Slutligen skakade Sigurd stadigt i hand med David och Edvard. Båtresan hade nått sitt slut.

Vågorna var inget David och Edvard skulle sakna. Så med lådor och prylar, inklusive kaptenens gåva, gick David och Edvard i hamn. Häst och vagn nästa.