Snuten Näve

David snöt sig i näven. Ibland får man göra vissa undantag från artigt beteende, tänkte han. Det gäller i synnerhet om man har kommit på en briljant idé. Ska briljanta idéer bli briljanta grejer, då får man brassa på lite extra, tänkte han när han sprang in i verkstaden genom den smutsiga ljusblå dörren.

London under sent 1860-tal var både dammigt och rökigt. Därför om man sprang längs gatorna och genom parken norr om tågstationen till den lilla verkstaden där David och Edvard jobbade, blev man lite snuvig. Därav den något oartiga snytningen.

Verkstaden i det nordöstliga London var varken stor eller luxuös. Det fanns flera andra verkstäder i staden fulla med välorganiserad och blänkande mässing, ståltackor och dyra verktyg. Trots det hade David och Edvard lyckats fixa flera smarta planer och gjutit och mejslat några av de bästa kugghjul man kan föreställa sig: små, hållbara och av högsta precision. Billiga också.

“Edvard, lyssna på det här. Jag har lösningen på våra problem. En briljant lösning, faktiskt. Håll i hatten, så att säga. Jag summerar med två ord: svenska älvar,” sade David till Edvard som satt böjd över flera bitar metal och skruvade.

Det var inte första gången David höll på och snackade om briljanta lösningar och visioner. Edvard hade hört galna idéer förr. David hade myror i byxorna, alltid på väg mot nya platser och äventyr. Men, tänkte Edvard, alla Davids idéer lät stolliga första gången man hörde dem. Några av dem visade sig senare trots allt vara bra. Så Edvard lyssnade på Davids andfådda ord.

“De stora verkstäderna och tillverkarna av smartmaskiner vägrar att ta oss på allvar. De tror saker bara kan göras på deras vis. Så trots att de kugghjul och drev du har uppfunnit är så mycket bättre så kan vi inte sälja dem eller på annat vis göra skillnad här i London,” sa David.

“Jo, jag vet. De stoppar alla som försöker göra saker bättre och annorlunda,” muttrade Edvard, som hade flera tråkiga minnen från det senaste året.

Babbage Verktyg och Maskin, eller BaVM som de kallades, var den största tillverkaren av smartmaskiner i London. De hade byggt de första modellerna och tjänade gott om pengar. När Edvard och David hade försökt sälja sina kugghjul till BaVM så att ännu bättre maskiner kunde byggas hade folket på BaVM fnyst, skrattat och visat Edvard och David dörren.

Bara för att de är störst och kom före oss betyder inte att de alltid kommer att vara bäst, tänkte Edvard. Om de bara hade vett att förstå vår ingenjörskonst så skulle dessa underbara smartmaskiner bli ännu bättre.

“Så låt oss bygga fullständiga maskiner själva. Varför vänta på att BaVM inser att vi har bättre planer, delar och komponenter,” sa David.

“Men kom igen,” muttrade Edvard, “det är inte gott nog. Man måste också ha något som driver maskinen. Att bygga dess delar och skruva ihop rubb och stubb räcker inte. De kräver mycket mer kraft än vad vi kan göra för hand. Det krävs rejäla saker, och BaVM har redan avtal med alla kolverk.”

“Precis!” ropade David. “Så var finns det rejält med frisk och fin kraft? Svaret kom till mig när jag satt och frös i kallvattnet i badkaret denna morgonen i det nya inackorderingsrummet jag hyr. Svaret lyder: de stora, majestätiska älvarna i norra Sverige!”

“Blunda, Edvard, dröm lite. Ser du det skummiga vattnet? Visst hör du bruset. Känner du diset på huden, uppfriskande eller hur? Älven kallar på dig!” David blev nästan andfådd igen, så bra var idén tyckte han.

Edvard var den mer eftertänksamme av de två, så han var inte riktigt övertygad ännu. Han förstod hur man kunde bygga de mest avancerade kugghjulen och maskinerna, men allt det där andra, det som inte var mekaniskt och gjort i metall, det var svårare, tyckte han.

David tog ett djupt andetag och beskrev idén i klarare termer.

“Smartmaskinerna är smarta och bra eftersom de kan hjälpa vanligt folk att bygga bättre hus, längre broar, och Gud vet vad. För att maskinerna ska kunna göra sitt smarta arbete så krävs komponenter, alltså kugghjul, fjädrar, kolvar, spakar, vred, skruvar, axlar och alla andra metallgrejer. Sedan måste dessa komponenter sättas ihop på ett korrekt sätt enligt en smart och genomtänkt plan. Slutligen behövs något slags kraft för att driva alla dessa komponenter så att maskinerna faktiskt gör något. Rejält med kraft också.”

“Vi har försökt sälja våra unika komponenter, men utan framgång. Vi har kunskapen att sätta ihop sakerna, du har allt det där matematiska under kontroll. Så vad saknar vi för att skapa den fullständiga mackapären? Kraften! Kraften att driva maskinen.”

Det var så logiskt, så klart vad de var tvungna att göra, det fanns bara en väg framåt, tänkte David med utsträckta armar och ett brett leende på läpparna. Desto bättre att det också innebar nya vyer och en väg bort från de trista inackorderingsrummen i staden.

“Du är ju svensk också. Det är perfekt,” la David till. “För några år sedan kom du hit till London för att gå i skola och lära dig att uppfinna. Vi lärde känna varandra i skolan. Redan då kunde jag se att i framtiden skulle du och jag göra smartmaskinen bättre än någonsin. Nu ser jag lika tydligt att det är i ditt gamla hemland vi ska göra det.”

Edvard hade helst suttit i verkstaden och byggt nya och bättre kugghjul. Det var något han förstod och det var ett arbete som var vackert på ett mystiskt vis.

Men Edvard ville också att hans arbete skulle göra skillnad. Vad bra var alla kugghjul och ritningar om de bara låg på hög på bänken och i lådorna, tänkte han.

“Vad nytta gör det att vi sitter i vår verkstad och är arga på BaVM? Ändrar det något? Nej. Gör det saker surt för dem? Nej, bara för oss. Låt oss ta språnget, låt oss styra kosan dit vi kan göra gott,” sa David lugnt.

“Men ska vi inte tänka lite mer på det?” frågade Edvard. “Om vi analyserar planen lite till och forskar några veckor till så blir det väl bättre. Det finns ju flera älvar och de är långa, så det är flera hundra kilometrar där vi skulle kunna bygga något, kanske.”

“Nej,” svarade David tydligt. “Ibland är mer planering bara en ursäkt att vänta.”

“Dessutom är det många saker och utmaningar vi aldrig kan planera eller forska om här,” la han till. “Vi måste komma igång. Enbart när vi tar ett skutt ut i det okända kommer vi framåt. Väl där kommer vi förstå vad nästa steg kräver.”

Edvard kände hur en övertygelse växte starkare inom honom. Starkare till och med än hans nervositet, som alltid fanns där inom honom, likt ett litet monster i magen.

“Det skulle vara vi båda som åker och gör det tillsammans,” frågade Edvard, trots att han visste att David aldrig skulle säga nej till ett äventyr.

“Självklart,” svarade David.

Edvard var tyst ett tag och tänkte. Det kunde fungera. Det kunde också gå fel. Det var mycket som var okänt. Men efter det senaste årets erfarenheter så var en sak klar. Om de stannade här i London så skulle inget fungera. Något måste förändras. Davids idé var galen, stollig och konstig. Men, tänkte Edvard slutligen, den skulle utan tvekan innebära en förändring.

“Om kraften inte kommer till oss, då får vi gå till kraften, så att säga,” summerade Edvard med ett finurligt leende.

David sträckte ut handen med glädje och skakade Edvards hand. För sent insåg de att det var handen David nyss hade snutit sig i.

Davids och Edvards äventyr tog alltså sin början på ett mindre vackert sätt. Men det viktiga var inte hur prydlig början var, utan att de vågade överhuvudtaget. För det är ofta så med äventyr. De kommer inte alltid när man är redo och nytvättad, utan när något kräver förändring.